Under 2004 inleddes processen med att bestämma en ny plats för Kiruna centrum. Alternativen var tre.
Dåvarande kommunalrådet Kenneth Stålnacke hade från början förordat en flytt mot nordväst med nya stadshuset vid Luossavaaras fot.
Det tåget var LKAB med på, medan andra röster fanns för en nordöstlig placering. Ytterligare andra förespråkade ett externt alternativ - en längre flytt, mot Ädnamvaara eller Aptasvaara - något som också kommunalrådet Stålnacke var inne på ett tag.
Medan de externa alternativen dömdes ut ganska omgående på grund av höga kostnader och svårigheter att hålla ihop staden, så skulle kampen mellan de så kallade nordväst- och nordöst-alternativen bli segdragen.
– Varför jag tidigt ville nordväst var för att Kiruna idag ligger på fel sida om malmkroppen, det har vi alltid vetat om i den här staden. En flytt mot nordöst skulle innebära att vi får hålla på med den här samhällsomvandlingen i 100 år till, säger Kenneth Stålnacke.
I slutet av 2006 hade man kommit till det läget att det fanns ett förslag på en ny fördjupad översiktsplan för centrum - som stakade ut riktningen för flytten mot nordväst. Men före det beslutet kunde tas offentliggjorde LKAB ett alldeles eget förslag på hur “nya Kiruna” skulle se ut. Förslaget fick kritik, bland annat i en magisteruppsats gjord vid Umeå universitet - författarna menade att LKAB klev utanför sitt mandat och föregick politiska beslut.
I de arkitektritade skisserna målade man upp en drömstad med bland annat Luossavaaras gamla dagbrott inglasat, strandpromenader längs Luossajärvi och ett underjordiskt resecentrum.
– Vi visste inte att de hade det här på gång utan hörde bara talas om det. Vi borde kanske ha samarbetat i det. Jag sa till dåvarande VD på LKAB, Martin Ivert, att “jag förväntar mig att ni betalar det här också?” Svaret var att nej, de stod bara för idén, säger Kenneth Stålnacke.
Från LKAB:s sida såg man visionsarbetet som ett sätt att vitalisera arbetet med stadsomvandlingen. Stefan Hämäläinen, nuvarande direktör för samhällsomvandlingen på LKAB, arbetade vid den tiden som skolchef på Kiruna kommun.
– När jag pratat med de som var med under den tiden så har de poängterat att det inte fanns något underliggande skäl i att gå ut och föregå politiken. Man tog ut svängarna, precis som man ska i ett visionsarbete, men LKAB har varit och är medvetna om att kommunen äger översiktsplanearbetet , säger Stefan Hämäläinen.
Han menar att visionen var en injektion i arbetet med stadsomvandlingen, som ledde till mycket diskussioner.
– Det är sådant som gör att processer kan ta fart. Det fanns ingen illvilja bakom det, bara ett genuint intresse från LKAB:s sida, säger Stefan Hämäläinen.
Finansieringsfrågan hade vid det laget varit osäker ända sedan det blev klart att Kiruna stod inför stora förändringar - var det staten eller LKAB som skulle stå för kostnaderna?
Kenneth Stålnacke ville 2004 att LKAB skulle fondera en del av sin vinst för att finansiera "flytten", krav som återkom från Kirunas sida. I april 2005 lovade dåvarande näringsminister Tomas Östros att 2,5 miljarder av LKAB:s vinst skulle fonderas till stadsomvandlingen, och året efter var han tydlig vid ett besök i Kiruna.
– Minerallagen är entydig, LKAB måste stå för kostnaderna. LKAB är inget fattigt företag, jag tror att det gått och väl kan leva upp till minerallagens krav, sa han till NSD.
Enligt Stefan Hämäläinen, direktör för samhällsomvandlingen på LKAB, hade bolaget redan från början inställningen att de skulle stå för de kostnader som uppstod, som minerallagen kräver.
Dilemmat bestod i om bolaget skulle vara tvungna ersätta på förhand eller ej. Järnvägen, till exempel, måste börjas med i god tid - det duger inte att ersätta när funktionen redan är påverkad.
– Det ställdes på sin spets med omdragningen av järnvägen och bygget av nya kraftledningar. Under 2009 fick vi klart med avsättningar för sådana här kostnader, säger Stefan Hämäläinen.
Nästa del: Stålnacke och Törnman om kampen kring nya Kirunas placering