– Det vet jag fortfarande inte om jag har insett, det finns inget aha-tillfälle utan saker leder sakta framåt och plötsligt står man någonstans och undrar vad man gör här, säger Jonas Dahlberg.
Det är nog lite så han arbetar, låter det ena leda till det andra. Som med utställningen Speldosan som visas på den Gamla fiskodlingen i Kiruna under ett par dagar i maj.
– Jag fick en fråga för ganska längesedan från Konstmuseet i Norr som var intresserat av att producera ett verk och jag började titta på lite olika saker och fundera över vad jag skulle göra, säger han.
Han var väldigt fascinerad av tåget som går från gruvan till Narvik. Så intresserad att han följde med på tåget och började göra ett skissprojekt.
– Men mitt i det här så någonstans spårade tåget ur höll jag på att säga, säger han.
Tågen ledde honom vidare och han fattade ett beslut om att byta spår.
– Jag började titta in i den här lilla speldosan som är min mammas som hon fick av sin pappa när hon var tre år i Berlin, säger han.
Jonas Dahlberg kommer från arbetarstaden Uddevalla. Han ser Speldosan som en representation för mycket av det som händer både på det personliga planet och rent industriellt i Kirunas, arbetarstadens stadsflytt – som i en mikrovärld. Han vill leda in folk i deras eget seende och deras egna minnen. Han vill att besökarna ska hitta sitt eget förhållande till det personliga objekt speldosan är.
– Men också till det industriella i en stad som flyttas, historier som försvinner, hus och gator och dess berättelser som också försvinner.
Han förmedlar inte en väg till de personliga känslorna över stadsflytten på ett nostalgiskt sätt.
– Det är mer en kontemplation över det utan att vare sig ta ställning för eller emot.
Hans personliga relation till Kiruna är smått poetisk och handlar indirekt om stadsflytten och människors förhållande till den.
– Jag var väldigt fascinerad över det här tåget och den här förflyttningen eftersom det har så stark poesi i sig. Både att man flyttar en stad och att man flyttar den åt samma håll som gruvan går nedåt så sedan får man flytta den igen, det tycker jag är lite småkul. Sedan är jag fascinerad över det här tåget som går dygnet runt och fraktar iväg, som att staden fraktar bort sig själv. Det finns en stark poesi i det också, säger Jonas Dahlberg.