Konstnären: "Låter människorna berätta sin historia"

Jenny Nordmark är född i Gammelgården utanför Kalix men bor nu i Stockholm. Hon håller just nu på med ett projekt finansierat av Region norr och Konstnärsnämnden om människorna som bott i kvarteret Ortdrivaren. 

Hennes morfar var med och byggde upp husen på 1960 - talet. Ralph Erskine, som ritat Ortdrivaren, är en av hennes favoritarkitekter.

– Det är hus av god kvalitet som rivs, som är arkitektoniskt och känslomässigt viktiga. Jag lyssnar på människorna som bor där och låter dem berätta sin historia. Kvarteret är som ett landmärke för Kiruna. 

Idén till projektet föddes redan år 2014, när Jenny Nordmark besökte Kiruna för att dokumentera centrum. Hon träffade på ordföranden i kvarteret Ortdrivarens bostadsrättsförening, Arild Storeide, och blev hembjuden till honom och hans fru Inger Aho. De bodde på Lars Janssongatan 12, huset som i folkmun kallas för "Spottkoppen".

– Jag tog en bild på utsikten från deras vardagsrumsfönster mot gruvan och fjällvärlden. Det var en talande bild, med gruvan och slukhålet som är orsaken till att kvarteret rivs, samma orsak som husets tillblivelse. De som bor i Kiruna får betala priset för fortsatt gruvbrytning när man flyttar och river gamla centrum. 

I ett projekt om Kirunas gamla stadshus "Igloo" anlitade Jenny några vävdamer från Kiruna. En av dem var Inger Aho, som hon hade besökt några år tidigare i Ortdrivaren. För projektet Ortdrivaren ordnade Arild Thoreide så att hon fick kontakt med hyresgästerna. Hittills har Jenny Nordmark träffat ett 20 - tal av dem. 

Tanken är att hennes projekt ska utmynna i en bok och kanske även en film. De som bor i lägenheterna har fått berätta om sina hem och om livet de skapat där. Deras berättelser har fått vävas in i de större berättelserna om gruvan och samhällsomvandlingen, säger Jenny Nordmark. 

– Många har sovit dåligt och varit oroliga, för de vet inte vart de ska flytta. En som jag har pratat med var 93 år, hon tänkte att hon skulle hinna dö innan det blev aktuellt med en flytt. De sa att de trodde att deras fötter skulle ut först.

Många möten har varit känslosamma.

– En kvinna jag intervjuade kom på att hon hade glömt att dammsuga bakom spisen. När vi sågs i hennes lägenhet dagen efter stod hon länge och tittade ut genom fönstret, med solen i ansiktet. Det var sista gången hon var i sitt hem.