Fi i Kiruna skrev motionen efter hockeystjärnan Emma Eliassons sommarprat.
– Det var Emma Eliassons berättelse om att uppfostras som kvinnlig proffsidrottare i Kiruna i kombination med DO beslutat om att damlandslaget i fotboll inte ansågs diskriminerade trots att de inte får betalt för sin verksamhet som herrarna får. Det var med anledning av det som vi tyckte att det fanns anledning att försöka vända på attityden, eller ryktet, om Kiruna som macho-stad och visa att vi vill att ingen annan idrottande person, och framförallt inte tjej, ska behöva få samma upplevelser som Emma hade, säger Christine Brännvall (Fi).
Hon menar att mycket arbete för jämställdhet görs i föreningarna i Kiruna redan idag.
– Det här handlade snarare om att signalera från kommunens sida att det här är något som vi vill se. Vi vill också att ni specifikt visar vilket arbete ni gör för jämställdhet, finns det en uppsjö av goda exempel så är ju de fantastiskt. Om det inte finns en enda tanke om det så är det ännu viktigare att uppmärksamma och hjälpa de föreningarna att komma framåt.
Kommunledningen, som endast består av män, sa nej till förslaget.
– Vi är helt övertygande om att det jämställdhetsarbete som pågår i våra föreningar är väldigt bra, framförallt så pågår ingen diskriminering. Ska man nu uppmuntra föreningar till att jobba ännu hårdare med saker så tror vi mer på morötter än på piska. Förslaget gick ju ut på att ta bort aktivitetsstödet för de som inte har ett aktivt jämställdhetsarbete, säger Stefan Sydberg (M) och fortsätter:
– Vad innebär ett aktivt jämställdhetsarbete och vem ska bedöma det? Konsekvensen att ta bort stödet om man inte har det, det är ganska hårt ställt.
Trots att han sitter som ordförande i kommunfullmäktige var även han tvungen att ge sig in i debatten.
– När man har en motion att ställa sig till så kan man inte som motionsställare säga att man ska tolka saker och ting annorlunda utan man behöver kunna ta ställning till vad som faktiskt står i att-satsen och den var rätt hård skriven av Christine och det var det som fullmäktige hade att ta ställning till.
Christine Brännvall är besviken.
– När vi gemensamt inte ens lyckas fatta sådana här grundläggande beslut som visar att jämställdhetsarbetet är prioriterat då skäms jag faktiskt för att vara representant för en demokratisk församling.