Simon och Kristoffer Fredriksson befann sig inne i hallen när den rasade. Bröderna klarade sig mirakulöst undan och kunde lämna byggnaden helt oskadda.
Bröderna var i Tarfalahallen och klättrade kvällen den 7 mars 2020. Minnena från kvällen är fortfarande levande och starka hos dem båda.
– När vi skulle åka hem gick jag och skulle tvätta bort kalk från händerna och då rasade allting, det är väl det jag minns mest. Jag befann mig under en läktare som jag tog skydd under, berättar Simon Fredriksson.
Brorsan Kristoffer såg Simon försvinna under rasmassorna.
– Simon var under läktaren och han tog ett foto kommer jag ihåg och jag tog av mig klätterskorna och var just på väg mot utgången och då hör jag hur det knakar till och ser hur allting faller över Simon och läktaren som han stod under. Jag sprang i panik mot honom men när taket började rasa mot mig så sprang jag tillbaka mot klätterväggen och höll för huvudet och hoppades att jag inte skulle dö.
– När allting stannade till så sprang jag mot Simon där var alla massor hade rasat och började skrika och kolla om jag fick höra något liv. Helt plötsligt kom han utspringandes därifrån i panik och jag skrek bara att nu sticker vi ut härifrån. Det var en jävla klump i magen tills jag hörde av honom. Sedan sprang vi ut och larmade 112, säger Kristoffer.
Det visade sig att Simon råkade stå på helt rätt ställe eftersom läktaren höll för raset. Och Kristoffer sprang åt rätt håll, taket över klätterdelen rasade aldrig.
– Allt handlade bara om ren tur, konstaterar Simon.
Bara sekunder innan det rasade befann sig båda bröderna mitt på fotbollsplanen. De hade hört konstiga smällar och såg en snedställd takbjälke mitt under taket.
– Det är det som är det läskiga, det var bara tur att det inte hände just då, vi hade lika gärna kunnat legat begravda och döda där, men det var som sagt bara tur. Och tur att det inte var fullt med ungar på fotbollsplanen som hade träning. Jag är glad att det bara var vi där och att det gick så bra som det gick, säger Kristoffer.
En bild på den snedställda takbjälken som togs bara sekunder innan allt rasade. "Det lät ungefär som när de spränger i gruvan", säger Simon Fredriksson.
Efter händelsen var Simon chockad i ett par dagar men sedan kunde han släppa det ganska snabbt. Kristoffer har haft svårare att smälta den traumatiska kvällen.
– Jag tror att jag fick lite mer, alltså som posttraumatisk stress, eftersom jag såg hela händelsen. Jag såg honom begravas framför ögonen på mig. Det gjorde mig väldigt skärrad och efter det har jag börjat kolla upp i taket när jag är på idrottsanläggningar. Jag är inte rädd men jag kollar en gång extra upp i taket när jag ser trätakstolar. Någon sorts men har jag fått i kroppen efteråt.
– Jag kan vakna upp mitt i natten när det smäller i gruvan och jag får den här känslan att hoff, nu rasar taket på mig. Den känslan får jag då och då, det är inte jättefarligt, men den här känslan av panik att det rasar liksom. Jag har nog tagit det lite hårdare än vad du har tagit det, säger Kristoffer och tittar på sin bror.
Simon och Kristoffer Fredriksson är lättade över att det bara var de två som befann sig i hallen när den rasade. "Tur att det inte var fullt med ungar på fotbollsplanen som hade träning."
Händelsen har påverkat bröderna på fler sätt. Kristoffer har inte klättrat sedan dess eftersom hallen försvann. Och Simon har haft ett långt uppehåll innan den nya klätterlokalen på badhuset stod i ordning i höstas. Båda hoppas att en ny inomhushall ska byggas för att ersätta den gamla.
Skulle ni våga gå in där, om de byggde upp hallen som den var?
(Bröderna tittar på varandra och brister ut i skratt.)
– Ja, men självklart hade man kollat några gånger extra upp i taket, säger Kristoffer Fredriksson.