"Jag har flängt runt hela mitt liv, det är härligt att komma hem till mina rötter", säger Sofie Gidlund.
Vi träffas i Luossavaarabacken där Sofie Gidlund lärde sig att åka skidor som femåring. Hon tränade alpint med KBK i Kiruna och fortsatte till skidgymnasiet i Gällivare. Men vid 20 års ålder beslutade hon sig för att sätta punkt för sin alpina satsning.
– Jag kände väl att jag tappade skidglädjen lite av att bara åka käppar och tävla i det, det är ganska strikt, men också väldigt kul. Jag har fått se och lära mig mycket genom att tävla alpint.
När hon lade den alpina satsningen på hyllan låg hon bland de tio bästa åkarna i sin ålder i Sverige. Men friåkningen lockade mer.
– Jag hade åkt NM (Nordiska mästerskapen i extremskidåkning) några gånger och jag tyckte att det var så kul. Det året jag slutade med alpint så åkte jag NM och blev utsedd till rookie of the year.
Sofie Gidlund bestämde sig för att åka ner till Alperna och prova åka friåkningens kvaltour till världstouren i Schweiz, Frankrike, Österrike, Slovakien och Nya Zeeland.
Tävlingarna har tre olika graderingar och beroende på resultatet får åkarna poäng. Den som samlar mest poäng tar sig vidare till världstouren. Friåkning är en bedömningssport där åket bland annat bedöms utifrån linjeval, kontroll och hopp och trick ned för klippor.
– Livet i Alperna var superkul. Vi hyrde en lägenhet och bodde med kompisar, många av dem tävlade också. Det var ett härligt liv. Jag pluggade samtidigt, så jag var tvungen att skippa någon after ski och plugga istället. Men det var ett väldigt enkelt liv, man åkte skidor, gick på after ski, åt middag med vänner. Det var väldigt roligt.
Efter några år i Alperna njuter Sofie Gidlund av att ha landat hemma i Kiruna och Luossabacken där allt en gång började.
Friåkning har också en mörkare sida där laviner och olyckor är ständigt närvarande.
– Det händer varje år att någon som man har träffat, eller någon som man har tävlat med på touren går bort, i Alperna i alla fall. Det blir som på riktigt. Jag har snabbt förstått att jag behöver kunskap och lära mig för att kunna göra egna bedömningar och ta egna beslut.
Första säsongen i Alperna var Sofie Gidlund med om en lavin.
– En av mina kompisar blev begravda till nacken. Men vi var i en ränna och fick bara det översta på oss, snödimman, så vi blev inte begravda. Men just minutarna innan man visste om vi skulle begravda eller inte, det var tungt. Sekunderna efter visste jag inte var mina kompisar var, är de begravda? Jag har aldrig känt mig så hjälplös.
Nu har hon samlat på sig mycket kunskap och lärt sig att lita på magkänslan.
– Det är klart att man är rädd ibland, men om jag känner i magen att det här inte är bra så åker jag inte. Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll hur bra det ser ut om man inte kommer hem igen.
Sofie Gidlund tävlade i kvaltouren till världstouren i friåkning i Alperna under fyra år.
De senaste åren rankades Sofie Gidlund bland de tio bästa damerna i Europa i kvaltouren. Men efter två vintrar i Verbier och två i Engelberg kände hon att det fick vara nog.
– Jag körde fyra säsonger och inför den här säsongen kände jag att jag var klar med att tävla. Jag har tävlat så länge så nu kände jag att jag pensionerar mig från tävlingar.
Hon beslutade sig för att flytta hem till Kiruna igen.
– Jag gillar norr, det är ofta kallt och mycket snö. Jag har flängt runt hela mitt liv, det är härligt att komma hem till mina rötter och jag älskar verkligen att vara i Vassijaure och Riksgränsen. Det känns väldigt skönt att landa här och vara hemma.