En gammal butik på bottenplan av ett flerbostadshus på Magnetitvägen i Kiruna har grovrenoverats och fått helvita väggar. Möblemanget är enkelt. Längst en vägg står en låg bokhylla med några exemplar av Koranen i. Sedan april i år är lokalen en moské - gruvstadens första. Det är nyligen muslimerna har börjat mötas för att be ihop, från oktober fram till nu har organiserade fredagsböner skett i en källarlokal på Föraregatan. Men nu är det moskén som gäller.
När jag anländer till moskén för att besöka fredagsbönen som arangeras strax efter klockan tolv erbjuds jag en svart sjal av en man från församlingen som jag täcker håret med. Sedan guidas jag längst in till vänster i lokalen där de andra kvinnorna sitter intill väggen.
Ett rött tygskynke skiljer oss från männen.
En kvinna förklarar för mig att män och kvinnor är skilda under själva bönen, sedan kan alla röra sig fritt i lokalen.
Barnen springer mellan männen och kvinnorna, när de blir för livade hyssjar deras mödrar dem med fingret fört mot munnen.
Uppskattningsvis är åttiotals muslimer samlade för att lyssna på imamen Safwaan Altaieb. Folk har med sig sina egna bönemattor som de brer ut på det grova golvet för att sitta och be på. Imanen Safwaan Altaieb är flykting från Syrien och har till sin stora glädje precis fått uppehållstillstånd i Sverige. Nu väntar han på kommunplacering. Den muslimska församlingen hoppas att han kan stanna i Kiruna, för annars blir man utan imam. Dagens predikan sker på arabiska och en person tolkar till engelska, talen förstärks av högtalare som är utplacerade i hörnen av lokalen. Idag handlar det om människors strävan efter att hitta en partner att bilda äktenskap med. Tolerans mot medmänniskor är en viktig egenskap för fungerade relationer säger imamen. Både man och kvinna ska sedan ta gemensamt ansvar för familjen och de eventuellt kommande barnen.
Efter bönestunden frågar jag kirunabon Abdul Nassir som har rötterna i Somalia varför jag fick huvudbonaden.
– Det är ett erbjudande från oss om att du kan ha den, det är inget måste, svarar han.
IdrisAbdulwhab som flytt från Eritrea och numera jobbar med att integrera flyktingar till det svenska samhället säger:
– Moskén är en helig plats, som kyrkan, att ha sjal kan vara ett sätt att visa respekt för det.
Det är en mångkulturell föreningen i Kiruna som hyr lokalen och alla besökare hjälper till att finansiera hyran.
Laila Jamil från Afghanistan är glad över att Kiruna äntligen har fått en moské där muslimer kan mötas. Hon kom som flykting till Sverige för över fyra år sedan med sina barn. De flesta av kvinnorna som besöker moskén är från Eritrea och Laila Jamil kan därför ha svårt att prata med de andra besökarna i moskén.
– Men vi pratar lite svenska med varandra, det vi kan, berättar hon och skrattar.
Hon dukar fram torkade rostade lättsaltade kikärtor, russin, apelsin och hembakt bröd på en liten duk som är placerad på golvet. Generöst bjuder hon alla som vill smaka.
Laila Jamil berättar om sina barn, de går i skolan, spelar fotboll och dansar break dance. Hon själv spenderar mycket tid hemma i hyreslägenheten för att ta hand om barnen och hushållet.
– Fyra söner, ingen dotter, säger hon.
Moskén fungerar inte bara som böneplats, utan även som en utbildnings- och festlokal för Kirunas muslimer. Abdul Nassir säger att det är viktigt för honom som trebarnsfar att hans barn får fira de muslimska traditionerna tillsammans med andra muslimer. De för att barnen ska få en del av sitt kulturarv naturligt i sin vardag.
– Det är samma sak som att barnen i skolan har jul- och luciafester, men vi har andra fester ihop. Den här samlingspunkten är viktig för oss, säger han.
Det går nästan inte att besöka en moské utan att ta upp strömningar i samhället som är emot islam.
IdrisAbdulwhab tror att enda sättet att motverka fördomar är att vara öppna från muslimskt håll och informera om religionen.
– Det kan bli missförstånd om man inte vet vad en moské är, men det är bara en lokal för fredagsbön. En samlingsplats, säger han.
– Vissa kanske kan tycka att det är fel med en moské, men då säger jag kom till oss, vi visar upp oss, vi är här. Vi säger välkommen.