Tillsammans med en stad i Polen ska Kiruna eller Uppsala stå som kulturhuvudstad 2029. Processen är lång. Kanske i slutet av året att vi vet vilken av de båda städerna det blir.
– Att det är en lång process är för oss ganska viktigt eftersom vi sökte sent, i jämförelse med Uppsala. Varje steg gör att vi hinner förbereda oss för när nästa process kommer. Nu förbereder vi oss inför att möta juryn, säger Emilia Töyrä (S), kultur- och utbildningsnämndens ordförande.
De båda kommunerna kommer skicka varsin delegation till Stockholm i februari. De har 45 minuter på sig att utan power points berätta varför deras stad ska väljas. Det följs av en timme med frågor från juryn, som består av tolv personer.
Vice kommunalråd Emilia Töyrä (S) ser den här titeln som ett sätt att rädda Kiruna kommuns kulturliv. Med ett kulturhuvudstadsår kommer pengar från staten och EU till kultursatsningar, och kommunen hoppas även på näringslivet. Under åren 2025-2030 räknar kommunen att lägga tolv miljoner kronor på kulturen, av den totala beräknade budgeten för kulturhuvudstadsarbetet på 179 miljoner kronor.
– Kommunen lägger inte mer än redan befintlig kulturbudget. Jag ser det här som en överlevnadsfråga för Kiruna. I och med att vi har de ekonomiska problemen som vi har, så kommer vi ha tuffa år framför oss. Och de som har koll på politik vet vad som brukar ryka. Det är kulturen. Men det här skulle göra att vi kan satsa på kulturen utan att behöva spara in på annan verksamhet.
Kan det ligga er i fatet att ni förlitar er mycket på externa medel?
– Det bästa hade ju varit om vi inte skulle ha den här ekonomiska situationen. Och att vi hade kunnat säga till juryn att vi kommer lägga så här mycket mer på kulturen varje år för att kunna uppnå det här. Men verkligheten vi lever i är inte sådan. EU-kommissionen säger att det här priset också är för de som behöver det. Då förtjänar man det mer. Och vi behöver det här desperat, för att vi ska ha en överlevnad i kommunen.
Du säger att ni är desperata, vad händer om ni inte får titeln?
– Om vi inte får det så har vi sagt från början att då ska vi ändå göra de sakerna som vi säger att vi ska göra inom kulturhuvudstadsåret.
Och vi har kulturstrategin som vi tog fram förra året i nämnden. Det jag ser framför mig om vi inte skulle få det här är att vi kommer få fortsätta motivera varför kulturen inte ska tas bort helt och hållet. Och vi kommer ha en tråkigare stad, säger Emilia Töyrä (S).
Det finns inte ett slutgiltigt datum ännu för när beslutet ska tas, men troligtvis tas det under det här året.
Statliga kulturrådet samordnar den europeiska juryns arbete när det gäller att välja en svensk stad.
– Från att ha varit stort och kostsamt har kulturhuvudstadsåret utvecklats till att vara ibland i mindre kommuner och i mindre skala. Det behöver inte vara som när de första kulturhuvudstäderna utsågs. Men juryn kommer ju också titta på budgeten, vilken sorts budget man lagt, berättar Bongi MacDermott enhetschef internationellt samarbete, Kulturrådet.
Sedan 1985 har en kulturhuvudstad utsetts. Den första var Aten. I år är nordnorska Bodø en av tre kulturhuvudstäder, med invigning till helgen. Processen att välja städer startar ungefär sex år innan beslutet ska fattas.
Enligt Bongi MacDermott är det en fin titel.
– Man har sett positiva effekter i de utvärderingar som gjorts, att det blivit ökat fokus på kulturen och att det har lett till måluppfyllelse av både kulturpolitiska mål och näringspolitiska mål. Det skapas samarbeten. Det är en insats att söka, men även om man inte blir kulturhuvudstad så kan den insatsen leda till samarbeten framåt, säger hon.
Kulturstrategen Sofia Lagerlöf Määttä är en av de som jobbar med de här frågorna, utöver hennes vanliga uppgifter på Kiruna kommun. Hon är snart är på väg till jurymötet i Stockholm.
– Det känns pirrigt, men nu får vi ta fram lite andra sidor och visa vilka vi är och vad Kiruna skulle kunna få ut av ett kulturhuvudstadsår. Vi vill lyfta det vi har. Vi lever många kulturer på samma plats, och vi vill ha det ännu mer levande och synligt i vårt samhälle, hur mångkulturella vi är. Det samiska, det tornedalska och sverigefinska är stora delar av vilka vi är, och det vill vi visa, berättar Sofia Lagerlöf Määttä.