Jag intervjuade Elin Andersson 1995 nĂ€r jag höll pĂ„ med boken âI Bergets skugga â om kvinnors liv och arbete i Kirunaâ. Hon berĂ€ttade med vĂ€rme och humor om sitt liv. Hon föddes 1926 i Greens-Oskars hus pĂ„ Kyrkogatan i Kiruna, senare PolarisgĂ„rden. Hennes mamma hette Mariana StĂ„lnacke var frĂ„n Paittasluspa. Pappan, portrĂ€ttmĂ„lare August Ferdinand Lindkvist, var frĂ„n Tammerfors i Finland.
NÀr Elin var sju Är dog hennes far. Mamman blev ensam med fem barn som hon mÄste försörja. Det gjorde hon genom att gÄ bort och tvÀtta andras klÀder. PÄ kvÀllarna drev hon finnbastu.
Under skolÄren drömde Elin om att bli författare. Hon skrev charader och pjÀser som hon och hennes klasskamrater framförde pÄ skolans roliga timme. Hon skrev Àven dikter och noveller.
Det Àr inte omöjligt att Elin hade blivit författare om inte humoristen pÄ modet pÄ 40-talet, Birger Vikström, hade kommit i hennes vÀg. Elin hade haft en humoresk publicerad i Folkviljansom dÄ gavs ut i Stockholm. Hon stötte ihop med Vikström och nÀr hon presenterade sig sa han: Jaha, det var du som skrev AprilskÀmtet. Det var den vÀrsta jÀvla skit jag lÀst.
Det skulle ta trettio Är in-nan Elin vÄgade skriva igen. Först tog hon vÀrvning som luftbevakare. Andra vÀrldskriget pÄgick och Europa brann. I Sverige rÄdde allmÀn mobilisering. Hennes karriÀr i armén fick dock ett dramatiskt slut.
NĂ€r korpralen Ă„kte hem pĂ„ permission fick Elin, som var vicekorpral, föra befĂ€let. Hon beordrade skjutövning och skickade efter kammar-ammunition. Sen spikade hon upp mĂ„ltavlan pĂ„ vattentornets vĂ€gg. Ăvningen pĂ„gick fram till lunch. DĂ„ hade det börjat brinna pĂ„ sĂ„gspĂ„nsvinden i förlĂ€ggningen.
NÀr elden var slÀckt kom sergeanten. Han upptÀckte kammarammunitionen och blev rasande och stolpade fram till mÄltavlan och slet bort den frÄn vÀggen. Bakom mÄltavlan gapade ett stort svart hÄl.
Elin hade trott att kammarammunition var ofarlig. Det var ett misstag som kunde blivit ödesdigert. TÀnk om nÄgon hade gÄtt in i huset medan övningen pÄgick. Sergeanten hotade med krigsrÀtt men innan det kom sÄ lÄngt hade Elin tagit avsked frÄn armén och Äkt hem.
I samma veva sökte den dÄ syndikalistiska tidningen Norrlandsfolket en volontÀr. Skriva ville hon och om hon inte kunde bli författare sÄ kunde hon i alla fall bli journalist, resonerade hon.
Elin fick jobbet.
Första tiden möttes hon av misstÀnksamhet. Kvinnliga redaktörer var nytt. SÄ nÀr telefonen ringde bad personen i andra Àndan alltid att fÄ tala med nÄgon av redaktörerna. NÀr Elin svarade, det gÄr bra med mig, krÀvde de att fÄ tala med nÄgon av de manliga redaktörerna.
Elin skrev under signaturen Elvi. Mest sport. Inte för att hon var idrottsintresserad, utan för att hennes manliga kolleger ville vara hemma pÄ kvÀllar och helger. Du som Àr ung och ogift kan vÀl ta hand om det, tyckte kollegerna.
Elin var 23 Är nÀr hon bildade familj. NÀr flickorna föddes fanns det ingen förÀldraförsÀkring. Elin fick vara tjÀnstledig i ett halvÄr utan lön. Tidningen hade ett sjuklöneavtal och garanterade tre veckor hel lön och sex veckor halv lön vid sjukdom. Det var bara det att avtalet var skrivet för mÀn. Elin tyckte att det var orÀttvist och skrev till tidningsstyrelsen. De svarade att enligt avtal ska sjuklön inte utgÄ för sjÀlvförvÄllad sjukdom. Vi kan inte se att Elins situation inte Àr sjÀlvförvÄllad.
1957 lades Norrlandsfolket ned. Elin blev arbetslös. En tid tog hon hand om personaltidningen Ät Tuolluvaara Gruv AB. NÀr den lades ner blev hon kultursekreterare Ät Kiruna kommun. DÀr arbetade hon i 21 Är innan hon gick i pension.
Till minne av Elin Andersson 1925â2003
Fotnot: Elin Andersson medverkade i antologin âEfter Bitterhetenâ, hon skrev dikter, eller nonsensverser som hon kallade dem. Elin har sammanstĂ€llt boken âVem Ă€r vem bakom gatunamnen i Kirunaâ.