– Det är mycket enkelt. Det man skriver som journalist är sant och det man skriver som författare är mer eller mindre påhittat. Det behövs bara lite påhitt för att förvandla journalistiken till litteratur, säger Jan Guillou med sin vanliga självklarhet.
– Man kan ju ljuga i journalistiken utan att säga ett osant ord. Det är med journalister som med poliser. Det är samma egenskaper som skiljer en bra och en dålig yrkesman. Man har alltid en hypotes när man ska undersöka någonting. De dåliga samlar bara in de fakta som stödjer hypotesen och bortser från det andra. Och då blir det fel, fast det inte är direkt osant kanske, säger han.
Från början var det lusten att skriva som drev honom men det övergick 1968 till att bli en politisk kamp.
Han anser att Sveriges största fråga för framtiden är hur vi ska undgå att bli ett segregerat rassamhälle. Motsättningen har vi nu i hela Europa med mer eller mindre fascistiska partier på högerkanten. Och svaret är inte att försvara sig mot antidemokrati genom att själv bli antidemokratisk. Men Jan Guillou skulle aldrig kunna bli politiker.
– Som politiker måste man kompromissa på ett sätt som inte skulle passa mig. Man måste ljuga i den meningen att man håller inne med vissa uppfattningar. Och stå för vissa uppfattningar man inte riktigt har.Särskilt för en journalist är det tankeväckande att försöka kombinera medlemskap i ett politiskt parti och journalistik.
Den politiska kampen fortsätter för Jan Guillou även i hans romaner. Eftersom det där är tillåtet att använda sig av kunskaper som inte är tillräckligt gedigna för journalistik men som man ändå tror är - ganska rätt.