Kerstin Bäckström sitter på sitt kontor i stadshuset med utsikt ut mot kyrkan. På hyllorna finns pärmar och foton på barn och barnbarn. Hon kommer in ett par timmar om dagen. En stroke har tvingat henne att ta det lugnare. Men det är inget för Kerstin Bäckström. Hon var bara 16 år när hon för 50 år sedan började på sitt första jobb vid Kiruna kommun. Anställningen var som kontorist på förrådet på Lappgatan.
– Där fanns allt från spik, kantsten, olja och bensin till toapapper. Allt behövs i en kommunal verksamhet. Alla jobb delades ut därifrån. Det kunde handla om läckor eller att det behövde plogas någonstans, berättar Kerstin Bäckström.
Efter 14 år på samma ställe blev hon, som hon själv uttrycker det, en inventarie. Hon minns kompisarna från den tiden.
– De som jobbade där var med mig i så många år. Man gick in i verkstaden och drack kaffe. Jag fick prova på att köra väghyvel som 16-åring. Det var roligt.
Nästan hela 1960-70-talet gick och Kerstin Bäckström fortsatte sin kommunala bana på Lomboloskolans bibliotek – en helt annan verksamhet än den på förrådsavdelningen. Jobbet var en inkörsport till kulturen, som följt med i alla hennes jobb sedan dess. Men det var i mitten av 1980-talet som hon tog steget in i teknikens värld och började arbeta med dator.
– Det var jättespännande, något helt nytt. På förrådet hade vi ingenting elektroniskt. Men visst är det stor skillnad på att arbeta med dator då och nu. Då hade man ett eget program som ingen annan kom in på. Men då kändes det modernt.
En annan tjänst som hon minns med värme är när hon återvände till böckernas värld och fick ta tag i Bolagsskolans bibliotek.
– Det var så roligt. Min chef sade, gör vad du vill, bara du gör det bra. Och jag lät bygga om så vi fick ett otroligt fint bibliotek.
Så småningom hamnade hon i stadshuset och där har hon gjort sina sista år innan den stundande pensionen. På frågan vad hon kommer att sakna mest finns ingen tvekan.
– Föreningskontakterna jag har i det här jobbet, arbetskamraterna och mina chefer som jag har haft bra relationer med. Det känns trots allt bra att sluta och känna att jag inte är osams med någon. Nu ska jag vara i min stuga, hålla på med hantverk och gräva i blomlanden. Jag vill göra sånt som man kan göra med händerna, säger Kerstin Bäckström.