Just husvagnarna är det vanligaste och tydligaste tecknet på att området, planlagt som industri, också har många boende. De finns i hundratal, oftast uppställda "på bakgården" till firman där de boende arbetar.
En vanlig måndagskväll möter man män med ICA-kassar, på väg hem efter att ha handlat efter skiftets avslut. För det är män som bor här, oftast anställda inom den tunga industrin både under och ovan jord. Många kommer utifrån, hitresta för jobb.
Paul Erikssons historia är ganska typisk för många av de yngre industriarbetarna i Kiruna. Gymnasieutbildning till maskinförare, jobb direkt efter skolan.
– Jag hade väl ungefär en vecka ledigt efter studenten innan jag flyttade upp hit i juni 2010. Det var ett jävulskt tryck efter folk, säger Paul Eriksson.
En bekant från byn hade fått jobb i Kiruna, och ordnade ett även till Paul. Just efter att han börjat jobba köpte han husvagnen - en Sävsjö från 1980.
– Den är gammal som satan, men fungerar utan problem, säger Paul Eriksson på bred västerbottensdialekt.
Husvagnen står på en industritomt, framför en baracklänga där tre-fyra stycken av hans kollegor bor. Företaget står för kostnaden, än så länge, men snart blir det nog att "lägga en slant", som han säger, för att täcka el- och vattenkostnader.
Det här är Pauls hem under arbetsveckorna. Han jobbar sju och är ledig sju. På "ledigveckorna" går turen hem till Tärnaby, 60 mil enkel väg.
– Det är långt så förbannat, men går bra. Tyngsta biten är väl att slita sig hemifrån och fara upp hit. Men jag trivs med jobbet, säger Paul Eriksson.
Du har inte tänkt flytta upp mer permanent?
– Nej, har väl aldrig känt att det här är ett ställe jag vill bo på. Kiruna förknippar man bara med jobb, säger Paul Eriksson.
På kvällarna är det inte mycket som händer. Alla jobbar långa pass. Men lite tid finns det, tid som används till att socialisera med kollegorna eller hänga i husvagnen och se en film.
– Det händer att vi grillar här ute om det är fint väder, annars kan man ju sitta och surra och se på TV ett par timmar, säger Paul Eriksson.
Hur länge vill du fortsätta med det här livet?
– Svårt att säga. Det beror väl på om det dyker upp något jobb nära hemma som är nog lockande. Men jag har ju varit här i tre år snart, och hittils har det gått bra, säger Paul Eriksson.
Få av de man möter säger att de bor på industriområdet på grund av bostadsbristen. För de flesta har det aldrig varit aktuellt att söka mer permanent boende - de pendlar och är här för att arbeta.
Billigt, smidigt och nära till jobbet ska det vara. Då passar husvagn bra.
När NSD kommer för att möta Joakim Marklund från Byske, som också bor i husvagn, så sitter han i en grävare stadigt parkerad i snåren bakom företaget han jobbar på.
Det visar sig att han och husvagnsgrannen bestämt sig för att ställa i ordning en liten uteplats.
– Vi ska bara fixa nå tryckimpregnerat så har vi ett perfekt ställe att sitta och käka på, säger grannen.
Grillen är fortfarande varm efter kvällens middag, och Kirunas ökända majväder är avlägset. Istället är det en varm försommarkväll.
Joakim Marklund har snart bott tre år i sin husvagn och är inne på sitt femtonde ("plus minus ett par år") som maskinförare. Just nu kör han hjullastare, ovan och under jord. Skiften är långa, och fritiden i Kiruna blir det inte mycket av.
– Man sover ju för det mesta. Men det är bra att vi alltid är minst två här iallafall, vi brukar fara ut och köra skoter och så när det går, säger Joakim Marklund.
Även han tar bilen mot hembyn på de lediga veckorna. Sju dagar på jobbet - sju dagar i Byske.
Livet för en av alla husvagnsboende skiftarbetare på Kirunas industriområde.