Det tycker inte Emma Jonsson, projektledare för "Innanför grindarna", en dansföreställning som hyllar den samhällsutveckling som följt efter att LKAB intensifierat sitt jämställdhetsarbete och tydligare uppmuntrat kvinnor att ta jobb inom gruvindustrin.
– När jag skulle börja i gruvan fick jag höra "det där är ingenting för dig" och "du ska inte jobba där" och såna saker. Nu skulle man aldrig få höra det. Det är ingen som rynkar på ögonbrynen när en tjej vill börja jobba i någon industri, säger Emma Jonsson.
Hon gjorde sin första sommar på LKAB år 2007 och berättar om en väldigt positiv utveckling sedan hon först klev innanför grindarna. Ett mer aktivt jämställdhetsarbete hos LKAB har medverkat till att fler unga kvinnor valt att stanna kvar på orten. Nu söker industriföretagen olika typer av människor och kompetenser. Enligt Emma Jonsson får "hela Kiruna plats" i företagen nu.
– En industriarbetare idag kan vara vem som helst. Det kan vara du, det kan vara jag. Jag vill inte att det över huvud taget ska finnas en stämpel eller stereotyp, säger hon.
Den här utvecklingen vill hon hylla i "Innanför grindarna". Till projektet har hon intervjuat fem kvinnliga industriarbetare och det är deras erfarenheter som gestaltas i föreställningen.
Ett återkommande inslag i kvinnornas berättelser är upplevelser av att ha känt sig lite extra testade just för att de är kvinnor - till exempel om de skulle klara tunga lyft eller inte. Det här har man tagit fasta på och dansarna Moa Autio och Ellen Söderhult gör flera tunga lyft i föreställningen. En annan sak som återkommer i intervjuerna är att kvinnorna, efter att ha skaffat sig erfarenhet av industriarbete, känt sig stärkta och fått bättre självförtroende.
– Men sedan har vi alla helt olika berättelser. Och det vill jag belysa - att en gruvis eller industriarbetare inte är på ett visst sätt, säger Emma Jonsson.
Varför uttrycka de här erfarenheterna i dans?– För att dans är ett fysiskt, kroppsligt uttryck och det vi utför i gruvan är fortfarande ett fysiskt jobb. Kroppen är mitt verktyg när jag jobbar där. Även om mycket är moderniserat är det fortfarande ett fysiskt jobb.
Vad hoppas du publiken tar med sig?– Jag hoppas att de kan se på sig själva och sin arbetsplats lite annorlunda, och att de öppnar sinnet för någonting nytt. För det var ju det som hände. Industrin tänkte nytt, utanför boxen. Kan man ta med det, att våga tänka nytt, till sin arbetsplats eller till sig själv kanske en positiv utveckling kan ske.
Moa Autio håller fram att det nog är nytt för många att se en dansföreställning på temat industriarbete. Mikkel Hobitz Filtenborg tror det kan vara inspirerande att se dansföreställning i ett offentligt rum som man annars inte förknippar med just dans. Ellen Söderhult hoppas att publiken blir glad och att föreställningen väcker tankar.
– Om genus och kropp och kanske också maskin och kropp, säger hon.