Ida Persson Labba, är högaktuell i dokumentärfilmaren Liselott Wajstedts turnerande produktion, "Tystnaden i Sápmi". En dokumentärfilm som speglar konsekvenser av våldtäkter. Personliga upplevelser av att ha blivit utsatt och inte hörd.
– För åtta år sedan blev jag utsatt för en våldtäkt i Kautokeino. Jag kom i kontakt med andra kvinnor som också blivit utsatta där. De fick ingen hjälp. Jag möttes av en våg som motarbetade mig. Det var uttalanden om att jag inte sa sanningen, jag var en dramaqueen. Det var tungt. Jag var 18 år och att möta det här var oerhört tufft.
"Tystnaden i Sápmi", tar sin utgångspunkt som titeln antyder, i tystnadskulturen. Något som Ida Persson Labba menar är en sida av Sápmi som är svår att hantera och som kan vara både sårande och utpekande för enskilda invider. När hon våldtogs i 18-årsåldern, fick hon inte det stöd som behövdes. Något som påverkade hennes egen läkprocess efter våldtäkten.
– Ingen pratar om det. Alla vet om att det händer men ingen säger någonting. Ingen agerar. Vi pratar om rennäringslagen, vi pratar om exploateringar och hoten utifrån, om rovdjurstrycket men vi kan inte prata om det problem som finns inom oss. Bakom de stängda dörrarna. Om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp och andra beteenden som inte är rätt.
Efter att ha turnerat på svensk sida Sápmi, fick filmen stort genomslag för henne personligen, när den nyligen gick upp för visning i norska Kautokeino. Platsen där våldtäkten skedde.
– Jag kritiserar polisen i filmen. Jag fick inte den hjälp jag skulle fått. Jag skulle ha fått en fast handläggare bland annat. När jag ringde dit så visste alla inom polisen där vad jag pratade om. Då kändes det som att alla pratade om det i fikarummet. I samband med visningen så kom Kautokeinopolisen fram och bad om ursäkt. De tog med sig en lista med punkter som de skulle förbättra sig på och lyfta vidare till polisledningen. Jag fick en revansch. Det var jättestort för mig.
På de platser där filmen visas hålls samtal med myndigheter och skolenheter, för att göra en sammanfattande och förtydligande genomgång. Stigmatisering kring det samiska samhället kan undvikas om yrkesverksamma med kompetens kan förklara.
– Vi reser runt på turné tillsammans med SANKS, (samiskt centrum för psykisk hälsa i Norge, red anm), där vi lyfter ämnet. Vi visar filmen först för hjälpapparaten, som vi kallar det, stödfunktioner för orter där vi är. SANKS håller ett föredrag om det samiska. Varför är det så svårt att göra en anmälan? Hur viktig är storfamiljen och kulturen? Varför är det så att vi skyddar varandra?
Finns det risk för ytterligare stigmatisering mot samer?
– SANKS tar upp det. Det hålls felaktigt som argument för tystnad. "Det här ska vi inte prata om. Då blir det ytterligare stigmatisering av samer". Men vi måste. Varje kvinna, oavsett, samisk eller svensk eller annan kultur, har ju rätt till sin egen kropp.
Filmen har fått stort genomslag i Norge.
– När vi hade premiären på norsk sida, så höll norska Sametinget ett jättefint tal till oss, där de tackade oss för filmen och sa att de lovade att jobba mot sexuella övergrepp. Jag hade önskat en liknande reaktion från svenska Sametinget, säger Ida Persson Labba.
Det ska tilläggas att förundersökningen las ner mot den anmälda mannen som alltså inte är dömd.