Morfar gick bort en oktoberdag 1997 då han var 58 år gammal. Dagen han dog satt jag på bussen från Umeå, där jag bodde, till Haparanda där jag vuxit upp mina första år. Huset mina morföräldrar bodde i var ett andra hem.
På ett naivt sätt hade jag köpt med mig en tidning han gillade att läsa, en nalle med ett hjärta jag gjort i röd cernitlera med orden ”Jag älskar dig” och godis. Hur sjuk han faktiskt var hade jag förträngt.
Jag klev ut ur bussen och in i bilen där mamma väntade på mig. När jag fick se hennes ansikte förstod jag att mitt sista möte med honom redan hade varit.
Man ser på en människa när livet inte längre finns kvar. Den en gång så spänstiga och vältränade skidåkaren med varma ögon var borta.
Jag förmådde inte att gå in i rummet där han låg. Sorgen kom för hastigt och blev för stor. Allt jag inte hann säga. Han begravdes med hjärtat i kistan.
Morfar föddes i norra Finland, några mil från Kemi, under andra världskriget. Han flyttade precis som många andra av sina landsmän till Göteborg och under 60-talet tillsammans med mormor och jobbade på Mölnlycke. De flyttade tillbaka norröver och bosatte sig i Haparanda med närhet till sina föräldrahem.
Som vuxen har jag förstått hur särpräglad min finsktornedalska uppväxt har varit. Den vedeldade bastun i källaren var ofta värmd. Morfar älskade att jaga, och fler än en gång har jag med en rysning öppnat kylen för att se en blå älgtunga vänta på tillagning. Att vi åkte över till Finland för att köpa rågbröd, mejeriprodukter och godis.
Trots alla årtionden i Sverige lärde han sig knappt någon svenska. Och jag minns hans dova skratt där alla skämt får en helt annan ton när de sägs på finska. Att han nog egentligen var lite för snäll.
Hur han vintertid nästan alltid hade en uppvikt röd toppluva som slutade precis ovanför öronen oavsett hur kallt det var ute. Under somrarna en konstant bonnabränna. Hans otaliga turer på skidor både rullandes och i postade spår när snöns kommit. Dunkelt gröna ögon och ett svart, med tiden grånat hår.
Ansiktets raka linjer som präglats av både livet och väder. Han var lite under medellängd och stark av träning och ett arbetsliv av kroppsarbete. För hans del i skogen och på dåvarande Norrbit som sista arbetsplats.
Idag består mycket sorgen efter morfar mycket i allt han missat. Hur han hade glatt sig åt sina barnbarn och barnbarnsbarn. Jag precis som många andra är less på alla restriktioner. Denna jul har vi inte rest till min familj bor i norrbotten och västerbotten som planerat på grund av dessa.
Eftersom jag till skillnad från mina syskon bor långt ifrån alla kändes den uteblivna resan tung efter ett jobbigt år. Eftersom jag inte vet när vi kan träffa dem nästa gång.
För vår del ser vi framåt och hoppas på sommaren eller kanske rentav att det blir möjligt under våren. Men för de anhöriga till de 8700 människorna som har dött av corona är det omöjligt. Döden är oåterkallelig. Sorgen skiljer sig inte för dem som dör i covid-19 och som i morfars fall cancer. Skillnaden är att jag och du som medmänniska sett till corona kan påverka hur många som dör i onödan. Närmast är det att alla som kan tar sitt ansvar och vaccinerar sig. Om inte för sin egen utan för andras skull.