När 21-åriga Ylva Fernström börjar berätta om sin svåra tvillinggraviditet, det akuta kejsarsnittet och dagarna efteråt är det som att orden inte räcker till. Hon talar i tre timmar, nästan oavbrutet. Hon fick gå igenom flera avgörande livshändelser inom loppet av nio månader och än är det inte bearbetat - om det någonsin kommer att bli det.
Vi tar det från början:
Ylva Fernström och hennes sambo Christer Rytting ville bli föräldrar. Den 30 september 2010 kissade Ylva på en graviditetssticka, på ett café mellan Kiruna och Gällivare. Det blåa strecket lyste klart och tydligt, hon var gravid. Och blev rusig av lycka. Ylva såg framför sig en ljuvlig graviditet med normal viktuppgång, sund hälsa och sedan en klassisk förlossning av en söt liten baby. Livet skulle lära henne att livet inte alltid blir som man vill. Livet blir som det blir och då gäller det att ta sig igenom svårigheter man inte planerat för efter bästa förmåga.
Hon gick upp mycket i vikt och efter nyår var det dags att göra ultraljud på mödravårdscentralen. Hon och sambon hade skojat om att det kanske var tvillingar, så där som man gör i ett par.
När barnmorskan drog med ultraljudsscannern över Ylvas mage hann hon tänka att babyn såg missbildad ut, det såg ut som att fostret hade två huvuden. Det visade sig att Ylva bar på två flickor och beskedet var inget som gladde Ylva. Hon var rädd för framtiden, hur skulle hon orka med två spädbarn?
Men snabbt byts den oron mot en annan. Det visar sig att det ena fostret är mycket mindre än den flickan som kallas för "1:an". Det är bekymmersamt och Ylva får gå på regelbundna kontroller. Hon är rädd för att ena flickan inte mår bra, och hon tänker tanken att det barnet inte kommer att klara sig. Graviditeten blir svår även fysisk och i slutet blir Ylva inlagd vid Gällivare sjukhus. Hon känner sig lite rädd, övergiven, stressad och gråter mycket. Den tredje maj blir det akut kejsarsnitt och döttrarna Stella och Michelle kommer till världen.
Michelle får Ylva bara se en kort stund, innan Michelle akut flygs till Umeå Universitetssjukhus. Michelle är i dåligt skick. Dagen efter förflyttas Michelle till Göteborg och Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus vid Östra Sjukhuset, neonatalintensiven för att få den bästa vården i Sverige. Pappa Chrille är med henne. Ylva och Stella flyger till Göteborg efter några dagar när Ylva repat sig efter snittet.
Fredag den 13 maj talar en läkare om för de nyblivna föräldrarna att Michelle inte kommer att klara sig, hon har ingen framtid. Hon väger 1 700 gram och hade åtta mycket allvarliga hjärtfel som inte går att operera. Dessutom hade Michelle en mycket ovanlig kromosomskada som innebär att livslängden förkortas avsevärt.
Frågan till föräldrarna var en: När ska den livsuppehållande respiratorn stängas av?
Ylva ville slå sönder allt när hon fick beskedet.
- Det var helt absurt. Mitt barn? Händer det här mig?
Michele fick nöddöpas. Stella döptes samtidigt. Ylva var förtvivlad och grät sig igenom hela dopet. 18.45 stängdes Michelles respirator av. Stella fick ligga bredvid sin syster Michelle en stund. Man trodde att Michelle skulle dö inom några minuter, men minuterna gick. Det blev till timmar.
- Jag satt och ammade Stella i en stol i rummet och Michelle låg en meter bort från mig. Hon skulle dö. Det var helt overkligt.
Under kvällen började Michelle gråta, fast inte en traditionell babygråt, utan något annat slags ljud.
- Babyar kan tydligen få dödsångest. Det var hemskt att se. Hemskt.
Ylva berättar att känslorna inom henne var kluvna. Hon önskade att Michelle skulle dö fort, eftersom hon ändå inte skulle överleva. Allt för att minska lidandet hos alla. Samtidigt hade hon hopp om att Michelle skulle vara ett mirakelbarn och klara sig mot alla odds.
8.20 den 15 maj dog Michelle i Ylvas armar. Tolv dagar gammal.
Ångesten försvann tillfälligt från Ylvas bröst. Hon kunde andas lättare.
- Det blev så lugnt i rummet. Nu var det färdigt. Solen sken in genom fönstret. Det var inte alls som jag hade trott, att se en död människa. Vi satte på henne kläder vi själva hade köpt och en mössa min mamma hade stickat. Det var fint. Men hon förändrades fort. En timme efteråt var hon insjunken och blågrön.
Tiden efter Michelles död var som ett vakuum för Ylva.
Hon var tom inombords. Alla hennes relationer förändrades. Hon och sambon sörjde Michelle olika. Ylvas vänner kunde inte förstå vad hon gått igenom. Ylva kände att hon lämnat den unga Ylva bakom sig, nu var hon någon annan. En mamma som skulle sörja sitt barn och glädjas åt dottern Stella - samtidigt.
Den 11 juni begravdes Michelle. För Ylva var det en lättnad. Det var en fin dag. Nu hade hon någonstans att gå och göra fint.