"Hjälp min son"

Det är lugnt och stilla i den lilla lägenheten på Lombolo i Kiruna. I ett mörklagt rum ligger Sergo, under dagtid ständigt övervakad av personal från socialtjänsten.
På väggen hänger medaljer som han vunnit i Kiruna SK:s brottardräkt.
Men i dag har han betydligt
allvarligare saker att brottas med.
Sergo vill inte äta, pratar inte, öppnar inte ögonen och vägrar ibland att ta emot vätska.
Sedan den 12 februari har han legat hemma i sängen.
Innan dess vägde den 170 centimeter långe pojken 58 kilo, numera visar vågen bara 44 kilo.
- Han tynar ju bort, han är bara skinn och ben, säger Tina Björnström som är vän till familjen.
Orolig för mamman
Familjen kom till Kiruna från Armenien i juni 2008 och skaffade sig många vänner i Kiruna.
Mamma Susanna hade dock problem med sjukdomar och opererades.
Hon kom att må allt sämre psykiskt och tyckte att hon blev en belastning för familjen.
Den asylsökande familjen fick dessutom förra sommaren avslag på ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Beslutet har överklagats, men ännu har inget besked kommit.
Sergo oroade sig mycket för mammans hälsotillstånd och vakade ofta vid hennes sida i sovrummet. Till slut blev han själv sängliggande.
Akutläkarna på Kiruna sjukhus har flera gånger bedömt honom
i så dåligt skick att han skickats
till barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatrin (bup) i Gällivare. Men han har skickats hem igen.
- Vi känner oss upprörda över det. Han borde läggas in på sjukhus och få mat och näring, säger Tina Björnström och får medhåll av brottningstränaren Zigmunds Jansons.
De har också skickat in en anmälan till Socialstyrelsen.
Pappan är märkbart tagen av situationen, men tacksam över det stöd familjen får.
- Vi har många vänner som tycker om oss, de gör allt för oss, säger han.
Normal miljö
Eva Kjellberg, överläkare och verksamhetschef för bup Gällivare-Kiruna, kan inte prata om enskilda patienter, men kan ge generella svar om behandlingen:
- Vi följer Socialstyrelsens rekommendationer, där vi samarbetar med berörda vårdinstanser.
Åke Stenberg, medicinskt ansvarig vid barnkliniken i Gällivare, säger så här om vård av apatiska barn:
- Rent generellt så har det långt tillbaka varit mycket sluten vård. Sen har man kommit underfund med att det inte är bra, utan att barnen mår bättre i så normal miljö som möjligt. Om barnet inte av kroppsliga eller psykiska skäl behöver sluten vård.