Stefan Nilsson och tre andra fjällräddare beordrades ut några timmar efter det att larmet om haveriet kommit in till polisen i Norrbotten. Han var sedan på plats vid Kebnekaise i fyra dagar framåt. Trots att han aldrig varit med om ett så stort räddningspådrag, med så mycket folk på plats, gjorde vädret att arbetet inte gick framåt som man önskade. Sikten var för dålig och under lång tid visste ingen om de ens letade på rätt ställe.
– Ovissheten och frustrationen över att ingen visste något var egentligen värst. Det var en väldigt speciell känsla som höll i sig ända in på andra dygnet. Trots att folk arbetade på så finns det fortfarande ingen som visste något, säger han.
"Olycksplatsen bara växte"
Under lördagen, två dagar efter kraschen, blir vädret lite bättre. Stefan Nilsson kan då tillsammans med två andra fjällräddare ta sig upp med helikopter till sydtoppen. Därifrån går de i replag fram längst kammen ner mot islagsplatsen. Där och då kommer den första riktiga bilden kring omfattningen av det som hänt.
– Det är svårt att föreställa sig, jag vet hur stort ett Herkulesplan är men när man såg alla bitar som fanns spridda på det högsta berget i Sverige, det var overkligt. Under söndagen kunde vi också ta oss ner till klippkanten och se mer och då var det som att hela olycksplatsen bara växte, säger han.
Vad tänkte du då?
– Trots en lättnad att hitta vrakdelar kände man en bestörtning av att det här alltid kommer finnas kvar. Historien har ristats in på sydtoppen och den kommer aldrig helt att försvinna, säger Stefan Nilsson.