För lite över två veckor sedan träffade jag ett taggat gäng hemma hos Hansi och Ingela Björnström, ett gäng som samlats av deras son Emil Björnström.
Läs mer: Familjesemester till världens tak
Förutom redan nämnda var det Frida Björnström, Andrés Ardila, Johan Svensson, Lena Kärnebro, Sally Persson, Anna Persson, Katarina Gustafsson, Hanna Björnström, Emelie Norlin och Karl Gustafsson.
Halv ett på måndagen landade Emil, Frida, Andrés, Ingela, Sally, Lena och Ingela i Kiruna (Några hade redan landat med tidiga planet, de hade trots allt jobb att sköta).
– Det kommer att bli en utmaning att återgå till vardagen, säger Ingela Björnström.
– Vi har gått i 12 dagar uppåt, uppåt, uppåt i ett panorama som är alldeles magiskt vackert, säger Sally Persson.
Hon är en av Emil Björnströms fastrar och var med hela vägen upp till Everest Base Camp 5 364 meter över havet. En resa som började med böljaden djupa dalar och grönska.
– Vi har pratat om det på vägen upp och ner, hur ska vi kunna beskriva det vi upplevt? Det har varit oändligt mycket mer än vandringen, den oerhörda människokärlek och godhet som vi upplevt, säger faster nummer två Lena Kärnebro.
– Den här resan är verkligen ett kvitto på att om man bara vågar gå utanför sin komfortzon som jag gjort så får man igen så mycket.
När de talar om allt från guiderna Hari, Store Raj och Lille Raj, den vegetariska maten (dal bhatoch momos), om strapatsen upp och vägen är det med salig blick.
Vad är dal bhat?
– Det är deras nationalrätt, som nepaleserna äter till frukost, lunch och middag, året om hela livet, säger Emil Björnström.
– En slags linssoppa med ris och lite curry. Sen ett hopplock av det som finns tillgängligt.
Lena Kärnebro:
– Och egenodlad potatis, hela resan upp, fantastisk god!
Dagarna gick och landskapet blev allt kargare, det blev glesare och glesare mellan byarna och tehusen där de åt och sov. Man ska hålla sig borta från kött om möjligt berättar Emil Björnström och säger att de ställt in sig på vegetariskt under hela tiden.
– Men vi såg några som testade en jakstek. Sedan hörde vi dem spy hela natten.
– Sen har vi druckit 4-5 liter vatten om dagen, säger Sally Persson.
Därför blev det också ett och annat toabesök nattetid, allt jobbigare i takt med att de tjänade höjdmeter.
– Man flåsade av att vända sig i sovsäcken mot slutet av resan.
De har bott i de så kallade tehusen på vägen upp.
– Det har varit helt fantastiskt.Märkte av att du mådde ådligt ju högre upp du kom
symptom som kom smygande
tappade matlusten
sov dåligt
Steg efter steg, timme efter timme och dag efter dag närmade sig resans slutgiltiga mål, baslägret vid foten av världens högsta berg. De var förberedda på att höjden skulle påverka.
– Symptomen kommer smygande, man tappra matlusten, sover dåligt och enkla saker bli tunga, säger Frida Björnström.
Det näst sista dygnet vändes allt upp och ner. Ingela Björnström drabbades hårt av höjden.
– Jag hade känd under dagen att allt var extremt tungt för mig, säger Ingela.
– Jag blev jättetagen, hela gruppen blev jättetagen. Det hade man väl blivit oavsett vem det var, men nu var det ju ens mamma, säger Emil Björnström.
Då befann de sig på strax under 5000 meters höjd. Hela gruppen blev enormt engagerad i Ingelas välmående och planeringen som Emil Björnström hade gjort innan spelade en avgörande roll. Han hade förutsett att just den höjden var extra känslig och tillsammans med Hari och de andra guiderna beslutade de att göra en avstickare till ett boende med lite bättre standard som inte så många känner till.
– De har all kunskap och utrustning som krävs vid såna här extrema situationer. Efter ett tag beslutade vi att mamma skulle få syrgas. Det var inte tänkt att hon skulle ligga med det hela natten.
Men så blev det och guiden Lille Raj satt med Ingela Björnström hela natten.
– Känslan att ligga där med syrgas var surrealistisk. Jag har lite svårt att minnas hela natten, men där satt Lille Raj med sitt vänliga leende och såg till mig, bäddade om mig, klappade om mig och vakade.
På morgonen fick hon åka helikopter tillbaka till Katmandu, där väntande en ambulans som tog henne till sjukhus och hon återhämtade sig ganska snabbt.
– Det är ju det som är grejen med höjden, så fort man kommer ner en bit känner man sig bättre, säger Emil Björnström.
Men för honom blev det inte mycket sömn den näst sista natten innan målet.
– Fast jag vet att alla har valt själva, kände jag ändå en stor ångest över att jag pressat mamma till den här gränsen. Man kan inte tänka så men man gör det ändå. Det var tur att vi var på det här stället med de här kunniga människorna.
Hansi Björnström följde med sin fru i helikoptern ner.
För de andra återstod den sista biten och Ingela var inte den enda som valt att stanna längre ner.
– Därför kände man att man fick energi för deras skull, säger Emil Björnström.
Till sist stod de där vid "det där jävla stenröset".
– Det är ju en magisk plats, men det är också ett stenröse.
– Nu var det ju en ganska stor del av gruppen som tog sig upp, men
Storasyster Frida, hennes pojkvän Andrés Ardila och faster Sally var med hela vägen.
– Som man mår däruppe på 5000 meter är det nästan ofattbart att någon kan ta sig upp 3000 meter till toppen. Man mår riktigt dåligt, jag kunde inte äta något, säger Frida Björnström.
– Att jag klarade att ta mig till baslägret, och ner igen, det är helt tack vare min lillebror. Han har varit helt fantastisk den här resan.
Direkt när gruppen kliver in på flygplatsen i Kiruna säger Lena Kärnebro de bevingade orden som pryder t-shirtar:
– Vi lämnade våra hjärtan i Nepal. Vi har redan pratat om att åka tillbaka.
Ingela Björnström berättar att hon kände viss besvikelse när hon låg och andades syrgas.
– Jag ville ju gå upp till baslägret. Men förnuftsmässigt insåg jag att det inte skulle gå, visst var jag besviken. Men jag har ändå gått hela den vägen och upplevt allt det där...
– Ja, fast jag varit på sjukhus och legat med syrgas var det värt så otroligt mycket.
Det finns många andra historier att berätta, som den om den extremt organiserade plumpturneringen som avhandlades (sju kvalificerade, tre fick poäng och återkval via sten, sax, påse), om hur guiden Hari bjöd in gruppen till sitt hem och hur guiderna blev en till en del av gruppen (och plumpturneringen), om hur familjebanden stärktes av utsattheten och det karga klimatet, hur kallt det var de sista dygnen. Men jag tror att det bästa är att hugga tag i valfri medlem ur expeditionen och be dem berätta, det går ändå inte att beskriva känslan om man inte varit där.