– Efter fikat sade han att han går och lägger sig och vilar, säger Siv Strandberg Ullatti.
En stund senare bad han sin fru att köra honom till akuten. Han hade ont i ljumsken.
Hon minns allt tydligt. Det var den 25 juli förra året.
Det var en dag där Siv Strandberg Ullatti skulle bevittna hur hennes make sedan 44 år tillbaka kämpade hårt för sitt liv.
De betalade in sig på akuten på Kiruna sjukhus vid halv sju på morgonen. En halvtimme senare undersökte en läkare honom genom att trycka fingrarna i ljumsken.
– Både läkaren och sjuksköterskan försökte sticka honom i vardera arm, men det gick inte. Till slut fick sjuksköterskan in en barnnål med smärtlindring, säger Siv Strandberg Ullatti.
Cirka en timme efter den första undersökningen kom nästa läkare. Även han tryckte in fingrarna i ljumsken på Lars. Hustrun frågade om det kan vara inklämt bråck? Det trodde inte läkaren.
– Vid 9-tiden började Lars att krampa och skifta färg. Jag skrek till personalen "Gör något!!" De svarade: "Vad ska vi göra?". Jag bad dem hämta läkarna. Någon rusade ut och jag som hustru började att göra yttre hjärtkomprimeringar. Lars vaknade till och frågade vad som hände. Jag svarade att han hade tuppat av.
Efteråt skakade hennes ben. Hon sjönk ner på en stol.
Skulle till Umeå
Från akuten kördes Lars till röntgen vid 9.30. Ett utlåtande som är skrivet 10.53 säger att han hade ett stort pulsåderbåck, men ingen påvisbar bristning.
Klockan blev 11. Lars rullades över till intensiven och personalen förberedde honom för avfärd mot Sunderby sjukhus. Men det ändrades sedan till Umeå.
– Vi fick svaret att personalen i Sunderbyn behövde vila.
Siv Strandberg Ullatti ställde sig på knä bakom huvudänden och pratade hela tiden lugnande med sin man, som var "redig och klar" just då. Utanför fönstret sken solen. En sköterska öppnade vädringsluckan och släppte in luft i det varma rummet. Lars bad om att få spotta ur snusen.
En timme senare kom beskedet att helikoptern de väntade på var i Sunderbyn med en annan sjuktransport. Lars svettades mycket och Siv Strandberg Ullatti frågade om det inte gick att köra honom med ambulans men fick ett nekande svar.
Hon bad Lars att kämpa, vilket han lovade att göra. Men inombords kände hon tvivel.
– Jag kände att det är kört för Lars del. Helikoptern kommer inte att hinna tillbaka.
Klockan blev 13.15. Väntan tycktes vara i en evighet. Hennes make blev sämre, han vill vända sig på sidan eftersom benen domnade bort. Han hade ont i ryggen och fick mer smärtlindring.
Dog på sjukhuset
13.30 landade helikoptern ute på Kiruna flygplats. Lars förde en kamp mot tiden.
– Hans buk svällde. Narkosläkaren försökte att stabilisera honom men det gick inte. Det var för sent.
Narkosläkaren vände sig till Siv Strandberg Ullatti och sade att "han är i så dåligt skick, helikoptern hinner bara lyfta från backen så är hans liv över. Vi hinner inte fram".
Lars dog på Kiruna sjukhus klockan 15.15.
Det har gått över ett år sedan dess. Siv Strandberg Ullatti känner att det inte gjordes någonting för att hennes make skulle få en chans att överleva.
– Diagnosen uteblev på akuten, han kom sent till röntgen och det var en lång väntan på helikoptern. När jag fick klart för mig att helikoptern var i Sunderbyn kände jag direkt att det var kört. Luften gick ur. Det märkes på personalen också.
Hur skulle du vilja att det hade gått till?
– Bättre akutmottagning, inte en där man bara ska ligga och vänta. Och bättre transporter. Som det är nu är det "taxi, var god dröj". De tar oss om de har tid eller om vädret vill. Sunderbyn måste ha resuser att ta emot oss. Och att helikoptern ska ha en plats för en anhörig att åka med.
jessica.rosengren@nsd.se, 0920 - 26 30 33