Alldeles nä ra E10:an och med utsikt över Torneträsk ligger Abisko naturvetenskapliga station. Hit kommer forskare från hela världen. Stationen spelar en viktig roll inom internationell klimatforskning.
– Alla som håller på med arktisk forskning känner till Abisko, säger forskaren Philipp Semenchuk.
I den bruna tegelbyggnaden på Vetenskapens väg i Abisko samlas forskare från hela världen för att bland annat studera klimatförändringar. Projektsamordnaren Keith Larson från Climate impact research center (CIRC) visar och berättar om anläggningen. CIRC tillhör institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet och är baserade på forskningsstationen. CIRC bedriver forskning och undervisning som fokuserar på effekter av klimat och miljöförändringar.
– En av det saker som är unik med Abisko forskningsstation är att vi har en kontinuerlig väderdatasamling som sträcker sig tillbaka till 1913, säger Keith Larson.
1903 byggdes en forskningsstation i Katterjokk men den stationen brann ned 1910 och en ny anläggning byggdes och meteorologiska observationer och naturvetenskaplig forskningen inleddes några år senare. Idag finns på stationen en unik samling med miljödata från 100 års observationer. Stationen är idag betydelsefull för arktisk forskning.
– Det som gör Abisko speciellt är att vi ligger ovanför polcirkeln och vi har omfattande väderdata och vi kan se att precis som klimatet har blivit varmare globalt har det helt klart blivit varmare även här. Global uppvärmning är kanske inte rätt term eftersom inte alla kommer att få det varmare, en del ställen kan till exempel få mer snö. Jag tror att en svårighet för att människor ska kunna förstå klimatförändringen är att vi ger dem små bitar av information, säger Larson.
I ett av alla de kontor som finns på forskningsstationen sitter doktoranden Gesche Blume-Werry och postdoktor Philipp Semenchuk. De studerar bland annat hur rötter påverkas av klimatförändringar.
– Det är speciellt eftersom det är så nära till naturen. Det tar tio minuter så är vi ute i ett oförändrat naturområde, säger Philipp Semenchuk.
– Det är många som kommer hit för att forska, man träffar folk från hela världen. Det blir som en bikupa och det blir mycket prat om forskning. Det är mycket lättare att prata med forskare här för här samlas alla och många är här för att göra fältarbete och då är man mycket mer avslappnad. Det är väldigt, väldigt bra faktiskt, säger Gesche Blume-Werry.
Efter lunch ger de och några andra forskare sig ut för att utföra fältarbete på en myr strax innan Abisko. På myren pågår många olika forskningsprojekt. Bland annat finns några orangea snöstängsel uppställda som man använt för att se vad som händer med marken när det blir mer snö.
– Vad som händer är att snön skyddar jorden och det blir inte så kallt i jorden, det är som ett täcke. Vad som händer är att permafrosten tinar mycket snabbar när det finns mer snö. Vi är väldigt intresserade av koldixoidens påverkan av växter och mikrober. Det är ett experiment som pågått i tio år, säger Blume-Werry.
Mer snö gör att marken blir varmare vilket gör att permafrosten tinar vilket medför att koldioxid som finns lagrad i permafrosten kommer ut i marken och luften.
– Världen omkring ser man att permafrosten blir varmare. Vi är här nu på en permafrost som är väldigt varm, den är bara omkring en grad kall så om det blir en eller två grader varmare så tinar den, säger Blume-Werry.