Karin Vasara arbetar med en vit cape i renskinn som ska bäras under ett bröllop i vinter. För 30 år sedan flyttade hon till ett övergivet hus i Siikavuopio vid svensk-finska gränsen. Där startade hon eget företag och började hon sy kläder av renskinn.
– Från början var det ingenting som var genomtänkt. Det var någonting som jag kastade ur mig för att jag skulle få bo i det där huset. Men någonstans så fanns det en dröm att få göra någonting eget, säger Karin Vasara.
Huset var en fjällägenhet som länsstyrelsen ägde, men som stått tom sedan 1969. Huset och verkstaden låg på en höjd där gränsälven passerade nedanför. Från fönstret kunde hon se över till finska sidan och vissa årstider passerade betande renhjordar.
– Jag ville flytta till just det där huset för att det var så vackert där. Men när jag ringde länsstyrelsen sa att jag inte fick flytta dit och börja stämpla, och då bara flög det ur mig: jag ska inte stämpla, jag ska starta ett eget företag. Jag ska börja sy kläder av renskinn, säger hon.
Hon hade gått beklädnadsteknisk utbildning på gymnasiet och mer nyligt gått en utbildning i pälshantverk i Kiruna och hade sytt kläder av renskinn tidigare. Men innan samtalet med länsstyrelsen hade hon inga planer på att driva ett eget företag.
Karin Vasara växte upp i en samisk nomadfamilj och hade inte någon fast bostad förrän hon var 18 år. Som ung flyttade hon till Stockholm och bildade familj. Men efter 21 år i huvudstaden så flyttade hon till Kiruna. Med hjälp av ett investeringsprogram från länsstyrelsen som skulle underlätta för kvinnor i Norrbotten att starta egna företag så kunde hon sedan flytta till huset i Siikavuopio. Ladan till huset renoverades och gjordes om till en verkstad och så kunde hon starta sin verksamhet. Under si tid i Siikavuopio var hon Sveriges nordligaste företagare. Men att bo och driva företag på en plats där närmsta brevlåda ligger 4 mil bort blev till slut för svårt.
– Varje gång kom på besök så måste jag ut med båten eller skotern och hämta dem. Allt blev ganska besvärligt, så när företaget växte och blev allt viktigare för mig så tänkte jag att jag måste åtminstone vara närmare posten, säger Karin Vasara.
Sedan dagen hon flyttade till huset i Siikavuopio har hon försörjt sig på sitt företag. Och vid 70 års ålder har hon fortfarande inga planer på att lägga ner sitt företag.
– Hantverket har jag ärvt av min mor och hon slöjdade själv hela livet. Så jag ser det inte som ett vanligt jobb, utan det finns med mig hela tiden. Det har blivit mitt liv, säger hon.