2014 fick jojkaren och musikern Simon Marainen beskedet om att hans äldsta bror Gustu hade tagit livet av sig 29 år gammal. Då befann han sig i Umeå för att delta i Kulturhuvudstadsåret där han medverkade i ett projekt. Istället blev det en resa i sorg hem till Soppero tillsammans med sambon Beatrice och dottern Áile-Elida som då var fyra månader.
– Alla har vi våra problem att brottas med men i vilken grad de problemen tynger är svårt att se och jag förstod aldrig hur dåligt han mådde. Döden är alltid oväntad men jag trodde inte att det skulle sluta så och det kändes overkligt, säger Simon.
Gustu hade åkt ut till renarna och fjället med skotern men återvände aldrig. När Simon besökte platsen på fjället där hans bror avslutat sitt liv föll han ner på knä och jojkade Gustus jojk.
– Jag kände att jag ville jojka för honom där och då. För allt han var för mig. Jojken har han haft länge och den handlar om honom, det han är, säger Simon.
Tio månader senare valde även Simons 21-årige yngre bror Heaika att avsluta sitt liv. Han hade försökt en gång tidigare men hade efteråt sagt att han aldrig skulle göra om det igen. Simon säger att det var som att befinna sig i ett vakuum när han fick dödsbeskedet.
–Det fanns inte ett plan till att falla till när jag redan var i så stor sorg. Det finns inget svar på hur man går vidare. Man får ta ett beslut om man vill leva, och hur man vill leva. Jag har aldrig velat ta mitt liv och har aldrig varit rädd för döden vilket har hjälpt mig mycket. Jag vill inte gå miste om vad livet är. Det finns så mycket gott som jag inte hade velat vara utan.
Simon Marainen jojkar i gruppen Ára och arbetet med den nya skivan Girkásit som släpptes i februari påbörjades efter att Gustu tog sitt liv.
– Musiken har hjälpt mig och jag är ärlig i mitt konstnärskap. Det blir som en terapi där tankar och känslor lösgörs och ett sätt att kommunicera ut sitt innersta. Många av låtarna speglar hur man mår, hur man tänker och livet. Jojkarna bär man alltid med sig och visst kan man höra på skivan att det speglar livet och det jag har gått igenom.
Sorgen och självmorden är något Simon har pratat öppet om. Han har även pratat om sin sorg i radio och i svt:s program När livet vänder.
– Det är så tabubelagt och tunga svåra ämnen men jag tänkte att jag kunde hjälpa någon. Jag har fått sms, mejl och samtal från för mig helt främmande personer som har tackat och känt igen sig och det har värmt väldigt mycket. Jag blir starkare för varje gång jag pratar om det, oavsett om det är på scenen eller som nu när jag intervjuas. Idag mår jag väldigt bra och det är framförallt med mina barn jag kan koppla bort allt.
Simon har även tagit över renskötseln efter sina bröder, och säger att det nu hänger på honom om familjen ska kunna ha kvar sina renar. Även Gustus hund Čeabu flyttade in till familljen.
– Čeabu har varit där hela tiden så det var självklart och han är duktig i skogen. Musiken har alltid varit mitt levebröd vilket det är även nu, men förändringen är att jag har mer att göra, men hittills har jag lyckats kombinera det bra. Det viktigaste av allt är att man har bra folk omkring sig och ett bra nätverk som stöttar upp.
Självmord bland samer är överrepresenterat och Simon säger att man ska ställa sig frågan till varför det ser ut så och att samepolitikens utformning till stor del ligger bakom att så många mår dåligt.
– Att man alltid ska kämpa för sitt språk, att alltid behöva förklara sig och det märks så tydligt att samhället inte är gjort för oss samer. Den smygrasism som finns speglar sig exempelvis i att renarna plågas och hetsas. Skoterförbudsområden är ett ypperligt exempel där fritidsintressen prioriteras framför en näring.
För drygt en månad sedan blev Simon tvåbarnspappa när sonen Sálá-Issát föddes, storasyster Áile-Elida är 3,5 år gammal idag. För Simon och sambon Beatrice är det viktigt att barnen har en samisk identitet.
– Jag vill inte att de ska bli analfabeter i sitt eget språk som jag själv var. Eller som generationen innan mig som tvingades till internatskolor för att dem ansågs som en lägre stående ras. Jag pratar konsekvent samiska med Áile-Elida som bara kan ett fåtal ord svenska och för oss är det självklart att barnen ska gå i samisk skola.