Det var sista dagen på den lediga veckan för Henrik Spett i söndags.
26-åringen från Parakka väntar på att mamma Birgitta ska bli klar med maten och kör en runda till med skotern lite efter klockan 17.
Men det blir en kväll han sent ska glömma.
På Kalixälven söder om Nedre Parakka har det kommit mycket snö och det är extra roligt att köra i drivsnön. Det är storebrorsans Andreas värstingskoter på 270 hästkrafter som han kör.
– Jag höll på och lekte där. Det började bli mörkt och jag har inga lampor på skotern. Jag var på väg hemåt och i stället för att leka i sidan körde jag rakt upp från älvbanken och så slog skotern bara runt, säger Henrik Spett.
Han landar på rygg i en snödriva på Kalixälven och har den 300 kilo tunga skotern över sig. Henrik Spett kan inte röra benen alls, högerarmen är också låst i ett högt läge. Bara vänster handflata är fri.
– När jag ligger där går skotern fortfarande på tongång. Sen börjar den gasa och snurrar som attans. Jag blev livrädd för jag visste inte var benen låg. Jag tänkte att bara inte benen fastnar, då dör jag på en gång.
Motorn slås av efter någon minut.
– Jag vara totalt jäkla livrädd. Nästa panikgrej var att jag hade bara snö i ansiktet. Jag började gräva med vänster handflata. Det kändes som tog det jättelänge, men det tog kanske två-tre minuter. Då kände jag att fick luften fri i hjälmen. Jag hade snö i hela hjälmen och såg ingenting heller. Då gick livet lite i revy där. Men sen släppte den paniken. Men när jag fick bort snön kände jag att ”nu fixar jag det här”.
Det är inte speciellt kallt, runt tio minus, och efter ett tag börjar det ringa i mobilen i vänster bröstficka. Men Henrik kan inte svara och det fungerar inte att ropa på Siri heller.
Nu har han legat under skotern i snart en timme och axlarna och armarna är avdomnade.
– Jag kände direkt att jag inte var skadad. Men jag blev livrädd för att jag kände avgaslukter. Man hade klarat att mattan gick runt på full gas utan att fastna i den och man har fått bort snön. Nu ska man dö av avgasförgiftningen i stället, säger han och skrattar lite åt minnet.
Samtidigt har mamma Birgitta börjat bli orolig och pappa Ronny ger sig ut för att leta efter sonen. Efter ett tag hittar han spåren på älven och skotern.
– Jag ser att skotern hade voltat och låg över. Jag visste att det nog hade skett en timme tidigare. Jag tänkte att nu har jag mist pojken. Men då ropade han till och skrek: ”Jag är här, men jag sitter fast”, säger Ronny Spett.
Här visar sig pappans rutin från att ha jobbat i gruvor i Norge. Han har övat mycket på nödsituationer.
– Jag ser att jag inte kommer att klara det själv för skotern trycker på honom. Då larmar vi 112. Men det är så lite folk i byn på söndagar. Men vi fick tag på en snabbt.
Ambulanshelikoptern kommer till platsen cirka 50 minuter efter pappa Ronny och lite senare kan fem personer lyfta bort skotern och Henrik Spett är fri.
Han är helt oskadd och säger att det känns som en kraftig träningsvärk.
Hur känner du i efterhand nu?
– Att det var dumt att köra ensam och leka. Man kan köra ensam, men inte hålla på och leka. Det var lite orutin att köra så där.
Henrik Spett har jobbat som vanligt i gruvan i Kiruna i veckan och säger att det har varit bra.
– Jag vill tacka som var med och hjälpte till. Samt alla som har hört av sig efteråt.