Som civilingenjörsstudent på Kungliga Tekniska Högskolan hade Jacob Andersson kunnat få jobb på "något kontor i Stockholm". Istället sitter han denna eftermiddag i sommarstugan i Poikijärvi.
– Mina klasskompisar tycker att det är ganska häftigt. Många har inte varit så här långt uppe. Jag får mycket gilla-markeringar på instagram, säger Jacob Andersson, som sommarjobbar som driftoperatör på LKAB.
Men bakgrunden till att han hamnade i Kiruna är egetligen en historia som börjar långt före instagram ens var påtänkt. 1901 flyttade 26-åriga Per Gustaf Andersson från Jämtland till Kiruna för att arbeta på det då relativt nystartade industriföretaget LKAB.
– Då var det lite som vilda västern här, vad jag har förstått, säger Jacob Andersson.
Per Gustaf Andersson fick tolv barn varav flera emigrerade till USA. Yngsta barnet, Robert Andersson, stannade dock och kom att bli Jacob Anderssons farfar.
– Farfar var nere och jobbade i Blekinge och Skåne ett tag, jobbade på Volvo, men kom tillbaka. Sedan jobbade han på Mekaniska Centralverkstaden i många år.
Robert Andersson tog över stugan i Poikijärvi, som han byggde tillsammans med sina bröder på 1920-talet, och som nu är Jacob Anderssons sommarboende.
– Här har jag varit mycket som barn, på loven och så, säger han.
Själv är han nämligen född i Stockholm. Hans pappa, Carl-Anders Andersson, växte upp i centrala Kiruna och jobbade några år på LKAB, men flyttade så småningom till Umeå för att studera, och så vidare till Stockholm.
– Det som är intressant är att det har varit en flytt uppåt och neråt i landet i generationer. Från Jämtland till Kiruna, till Skåne till Kiruna, till Umeå, Stockholm, och så nu är jag här. Det är väl det, man flyttar för jobb eller studier, säger Jacob Andersson.
Att han själv valde att studera maskinteknik var mest utifrån ett intresse, även om möjligheten till jobb på LKAB fanns i bakhuvudet.
– Men inte rakt på, säger han.
I sommar arbetar han på pelletsverket KK4 – en arbetsplats han pappa redan hade berättat om.
– Han har sagt att det var lite ruffigt där. Nu har jag fått en egen bild. Det är mycket mer moderna värderingar än jag trodde, det är schysst.
Jacob Andersson har ett par år kvar av utbildningen på KTH – om det sedan blir Kiruna har han ännu inte bestämt. Han måste i så fall få med sig sambon, berättar han.
– Hon har varit här och hälsat på och hon kan absolut tänka sig att bo här ett tag.
Det jobbigaste med att bo i Kiruna är just att vännerna och sambon är så långt borta, säger Jacob Andersson.
– Vad gäller fritidsintressen saknar jag inget. Jag är inte den som går på konstutställningar hela tiden, jag gillar att fiska. Jag är glad att jag har haft det här under uppväxten, och inte bara Stockholm.