21 augusti förra året jobbade Alexander Widmark som tungdragare inne på LKAB:s industriområde åt en underentreprenör.
– Jag körde malmvagnar upp och ner, skopor och lite allt möjligt. Nu skulle en traversbalk köras. Jag började spänna men fick inget mothugg och fortsatte. Plötsligt kände jag att nu smäller det, säger Alexander.
Exakt vad som hände är oklart eftersom ingen såg själva olyckan hända. Den tretton meter långa och sex ton tunga balken föll från släpet och träffade Alexander.
– Det man tror har hänt utifrån mina skador är att balken har tippat över, träffat mig i huvudet och därefter studsat vidare ner i marken, säger Alexander.
Han berättar om olyckan, där han var vaken under hela förloppet, och till en början stod upp och skrek av smärtan.
– Mina kollegor försökte få mig att lägga mig ner, men jag gick omkring och skrek. Till slut satte jag mig ner och började krypa mot vägen, jag kom några meter men kände att jag inte orkar mer och skiter i allt.
Sjukvården var på plats inom några få minuter. Alexander fördes med helikopter till universitetsjukhuset i Umeå med svåra skador. Skallbenet hade spruckit, i stort sett hela ansiktet hade krossats och ett ben brutits.
Han var nedsövd i ungefär en vecka och vårdades på intensivvårdsavdelningen under en och en halv månad.
– När jag vaknade förstod jag inte var jag var. Jag hade ont, kunde inte prata, utan bara nicka och peka.
Eftersom ansiktet krossades har läkarna byggt upp Alexanders ansikte utifrån bilder. Synen på ena ögat är kraftigt nedsatt. Längre fram väntar ytterligare operationer.
– I början tittade jag mig inte i spegeln. Alla sa att jag måste börja acceptera hur jag ser ut men jag vägrade. Först i somras bestämde jag mig för att inte dölja mina ärr med skägg. Folk tittar ändå, men läkarna brukar skämta om att jag kommer att se ut som en fotomodell när de är klara, säger Alexander.
Idag har Alexander fortfarande svåra smärtor, svårt att äta och sova och problem med svåra migränanfall. Han får även samtalsstöd hos en psykolog.
– Vissa dagar är bättre och då kan jag hitta på saker, men en del dagar vill jag inte ens visa mig. Det är många funderingar och tankar.
– Ibland önskar jag att jag hade dött för att slippa all smärta och elände. Och tänker ibland på hur det hade gått om jag stått på ett annat sätt, och om det hade varit bättre eller sämre.
Familjen är, och har varit ett stort stöd för Alexander.
– Svarar jag inte när de ringer får jag en riktig avhyvling. En gång när jag inte svarade eftersom jag låg och sov hoppade farsan i bilen och körde 45 mil hit för att kolla läget.
Nu väntar han på att få börja arbetsträna.
– Tidigare fanns inget bättre än att köra lastbil och bil, men nu känner jag mig osäker. Men vi får se, måste ju prova först och se vad jag klarar av och hur det känns.
Företaget där Alexander var provanställd har gått i konkurs. Däremot har kollegorna vid den gamla arbetsplatsen varit viktiga.
– Jag brukar gå dit och hälsa på. Det skönt att komma dit och bara vara. Det är ingen som tar illa vid sig när jag pratar om olyckan utan lyssnar. Flera säger att jag borde komma tillbaka och jobba igen, det känns bra.
Alexander säger att han ser ganska ljust på framtiden.
– Livet går vidare och jag ser att jag har möjligheter. Oavsett om jag vill fortsätta köra eller plugga till något annat.