Det var på tisdagens förmiddag en lastbil började brinna, drygt tusen meter under jord i Kirunagruvan.
NSD möter Bengt Almquist hemma i villan på Lombolo. Han har just kommit hem efter att ha spenderat det senaste dygnet på Gällivare sjukhus, med lungor fyllda av sot.
Under förmiddagen igår var han och en kollega på väg nedåt i gruvan för att tömma toaletter på huvudnivån, 1365 meter under jord. Plötsligt möttes de av röken.
– Först såg vi lite dimma, ganska snabbt kändes det att det var brandrök. Jag hann precis stanna och skulle börja backa för att vända bilen, sedan var det bara helt svart. Det kan inte ha tagit mer än fem sekunder, vi såg absolut ingenting, säger Bengt Almquist.
De insåg snabbt att det enda som gällde var att ta sig ut, uppåt. Bengt lämnade bilen igång, med lysena på för att ingen annan skulle köra in i den. Ganska snart när de lämnat bilen mötte de två finlänska arbetare som var på väg uppåt i en pick up.
– Vi bestämde oss för att försöka åka upp allihopa i deras bil, och i stressen så glömde vi flyktmaskerna, säger Bengt Almquist.
Den enda tanken som fanns i huvudet då var att ta sig upp. Bengt fick köra - efter sju år under jord hittar han bra i gruvan.
– Det var två unga killar i den här bilen vi mötte, och de hade bara jobbat ett par dagar under jord, säger Bengt Almquist.
Att köra skulle visa sig vara väldigt svårt i den dåliga sikten.
– Jag smällde in i väggen först en gång, sen en gång till. Efter den andra kraschen förstod vi att det inte skulle funka. Det var bara lämna bilen och börja gå, säger Bengt Almquist.
I det här läget hade paniken börjat krypa sig på. Bengt lyckades hålla sig lugn medan en av de andra, berättar Bengt, skrek efter familj och barn.
– Det var dödsångest, naturligtvis. Vi fick kräla oss framåt. Jag visste att det skulle vara ganska långt att gå. Sista biten fick jag andnöd så en av finländarna fick trycka mig framför sig. En av dem ramlade och skar upp handen ganska illa, säger Bengt Almquist.
Tillsammans kämpade de sig uppskattningsvis en kilometer längs den rökfyllda vägen, till nivå 1078 meter där det fanns syrgas.
– När vi väl kom fram så bröt vi upp verktygsförråd så vi kunde ta oss in i en kur. Sen byggde vi en egen räddningskur genom att dra slangar från syrgasflaskor vi hittade och täta dörrarna, säger Bengt Almquist.
I kuren fanns en fast telefonförbindelse så Bengts chefer på BDX, stab och familj kunde kontaktas. Men väntan var lång innan räddningen skulle komma - de blev sittandes i minst ett par timmar. Han minns inte särskilt väl vad som hände under tiden de väntade, mer än att han la ett tryckförband på personen som hade skadat sig.
– När sirenerna väl kom så brast det totalt för en del. Det var en enorm lättnad, då visste man ju att det skulle gå bra ändå, säger Bengt Almquist.
Samtidigt som de hade otur med att möta röken just där de gjorde, det fanns inga vägar ut i närheten, så hade de en väldig tur att de mötte de finlänska arbetarna menar Bengt.
– De hade aldrig klarat sig utan oss, och vi hade inte heller klarat oss själva. Vi höll ihop, och hade vi inte stött på varandra så hade det garanterat varit minst två döda, så är det, säger Bengt Almquist.
Väl på Gällivare sjukhus mötte Bengts bror, som bor i Koskullskulle, upp.
– Det var fint när han kom runt hörnet. Han har själv arbetat åt brand i Vitåfors och har varit med och räddat folk i liknande situationer, så han visste vad jag hade gått igenom, säger Bengt Almquist.
Natten till onsdagen blev lång och sömnlös. Både av minnena från det som hänt - och av stöd från vänner och bekanta. Mobilen plingade hela natten.
– Men direkt jag stänger ögonen ser jag bara en ort med svart rök. Det är inget man glömmer i första taget direkt, säger Bengt Almquist, som vill ge en eloge till sin arbetsgivare.
– Skriv att BDX Miljö ska ha en stor eloge för hur de har hanterat det här. De har varit i ständig kontakt och stöttat både mig och min sambo, säger Bengt Almquist.
Nu väntar sjukskrivning veckan ut, men Bengt planerar att vara tillbaka på jobbet redan på måndag.
– Jag gör mitt jobb. Det här kan inte hända samma person två gånger, det kan jag inte tänka mig, säger Bengt Almquist.