Första veckan i januari förklarades Jan Haak symptomfri. Den cancer som satt sig i halsen hade kunnat avhjälpas genom operation och tuff strålbehandling.
– I ett personligt samtal med mig själv om idag, imorgon, denna vecka och så vidare, reflekterade över vad jag ville fokusera på. Jag tänkte på mina barn och min familj.
Han pratade med dem om framtiden likaså. Bland alla funderingarna dök iden om att upptäcka Sverige till fots upp.
– Jag har sprungit långt och under många år. Löpningen får en att komma nära inpå livet, hjälper en att sortera tankar och lösa problem plus att man mår bra.
Men det räckte inte att springa från Malmö till Kebnekaise.
– Då kom idén till "Samtal vid vägkanten". Att kombinera den fysiska utmaningen med en kunskapsresa, säger Jan Haak.
Tillsammans med sin läkare skissade han upp en lista på personer med erfarenhet eller kunskap från hälso- och sjukvård i allmänhet och cancer i synnerhet.
– Jag skulle träffa folk som kan höja min kunskap inom just de här områdena och möta andra som blivit drabbade. Hur har de gjort när livet 2.0 dyker upp?
På kvällen den 11 juni låg Jan Haak vaken hemma i Malmö och tankarna snurrade. Allt var klart och vagnen var färdigpackad.
– Jag var lite ängslig och jag tänkte: "Vad har jag ställt till med? Nu har du nog tagit dig vatten över huvudet? Hur tänkte du här?" Samtidigt kändes det spännande. Lite som man kunde känna när man var barn och skulle ner till kiosken för att köpa en Agent X9 eller Buster. Att riva av plasten och känna doften av något nytt, säger Jan Haak.
När vi möts har planeringschefen på Malmö kommun sprungit 190 mil i fyrtio etapper. Han har gjort sista etappen löpning (72 kilometer) under ett rejält skyfall ackompanjerat av både blixtar och dunder. Men när han rundar kröken som leder in mot Nikkaloukta skiner solen vackert bakom massivet som blir sista delen på en lång resa.
– När jag såg inloppet blev det nästan lite andligt, med de snöklädda topparna och solen som kom fram...då tänkte jag "asså fan, detta är helt galet".
– Att det bara är två mil till Kebnekaise...det är, ja...det är svårt att förstå.
Etappen markerade början på slutet på den resa som Jan Haak påbörjade den 12 juni vid Universitetssjukhuset i Malmö.
– På morgonen gick jag till sjukhuset, det tog ungefär fem minuter, lite kaffe hade gjorts och det skulle komma lite kollegor.
Mellan 30-40 personer samlades och allt blev rätt högtidligt för Jan Haak som stod och pratade om allt möjligt innan det blev dags att ge sig av mot Lund som var första stoppet. På vägen har det hunnit bli över 40 möten med olika personer.
– I början undrade jag om folk kommer tycka att man är en knäppgök, men det visade sig att folk var väldigt lyhörda. Många bjussade mycket på sig själva i processen, en chef på Sundsvalls sjukhus körde bil i två timmar enkel väg ända ut till en liten ort som heter Lidet. Med sig hade hon en fikakorg.
– Vi hade ett fantastisk samtal.
Jan Haak har antecknat mycket från möten och samlat en del på den blogg han drivit. Han börjar ha en lista med ungefär tio punkter som han tänker skicka till berörda myndigheter och organisationer.
– Sedan får de göra vad de vill med den, men det känns bra att lämna något efter sig från den här resan. Även om det bara är ögonblicksbilder.
Något han upptäckt är att den medicinska professionen har en väldigt stark ställning gentemot politiken.
– Det liknar inget annat område, utan på vissa sätt är det fortfarande gamla tiders fältsjukhus med den hierarkin. På min avdelning som rör fysisk planering, vart byggnader ska stå, är det helt annorlunda. Där tar politiken över mycket mer, även om vi sitter på expertis. Man kan anta 15 års-planer och tänka långsiktigt. Inom vården verkar det mest vara lappande och lagande – en patientmiljard där, en miljon här och så vidare.
– Vården hade nog mått bra av att se sig själv från ett annat perspektiv, att bjuda in andra professioner i arbetet med organisationen.
För Jan Haak återstår nu en sista etapp – bestigningen av Kebnekaise – där han får sällskap av dottern Caroline , 24, som reser från Arvidsjaur (ett stopp som Jan gjort på vägen upp) och sonen Ossian, 12, som Jan inte träffat sedan den 12 juni.
– Caroline har jag ju träffat, men Ossian saknar jag jättemycket. Vi har pratat i telefon och så, men där märks det ju att jag har varit borta. Det ska bli fantastiskt att få avsluta den här resan tillsammans med mina barn.
Fotnot: Jan Haaks blogg: malmokebmotcancer2018.blogspot.com