Abisko forskningsstation.
Det låter overkligt, men Keith Larson skämtar inte. Kalfjället växer sakta igen och är förr eller senare ett minne blott.
– Klimatförändringarna är många gånger svåra för människor att ta till sig, och svåra för oss forskare att förutsäga. Nuolja är inte en platt yta. Här finns höga ytor. Platser med mikroklimat, som fortfarande är kalla. Att trädgränsen flyttas är en sak, men det är svårt att se från ett år till ett annat. När är Nuolja helt skogsbeklädd? Jag kan inte säga när. Men jag tror, att när min treåriga dotter ska vandra efter Kungsleden med sina barn så är den till stora delar en stig i björkskog.
Det mäktiga fjället Nuolja nära Abisko. Här flyttas trädgränsen upp efter sluttningen för varje år.
Keith Larson är anställd av Umeå universitet och arbetar som projektsamordnare vid forskningsstationen i Abisko, där han också är bosatt med sin familj.
Här är spåren av klimatförändringarna som tydligast. Forskning har bedrivits i Abisko i över 100 år, vilket betyder att väder och temperatur noga dokumenterats. De senaste 100 åren har årsmedeltemperaturen stigit med drygt 1,5 grader, från minus 0,6 till + 1 grad.
– Det har blivit varmare och vi har fått mer nederbörd. Luftfuktigheten har ökat. Permafrosten tinar. Växtligheten förändras. Vintrarna är inte lika kalla längre. I vinter hade vi inga dagar med temperaturer nedåt minus 30–40 grader. Klimatet är inte längre arktiskt utan borealt, säger Larson.
Fjällbjörk och vide når allt högre upp på sluttningarna. Keith Larson i Abisko konstaterar att klimatet inte längre är arktiskt utan borealt (årsmedeltemperaturen är över noll grader).
Under åren 1917 till 1919 kartlade botanisten Thore Fries växtligheten efter en 3,4 kilometer lång stig från björkskogen till Nuoljas topp, 1169 meter över havet.
Den studien återskapar nu Keith Larson sedan 2017 tillsammans med sina kollegor och studenter. Syftet är att jämföra resultatet för att få en bild av vad klimatförändringarna gör med fjällfloran.
Tydligt är att trädgränsen flyttats 230 meter upp efter Nuoljas sluttning. Fjällbjörk och vide skapar en tät växtlighet tillsammans med sly och örter. Den nya skogen ser annorlunda ut än den gamla, som är glesare med buskar, ris och mossa som undervegetation.
Kungsleden nära Abisko bjuder inledningsvis på en vandring i fjällbjörkskog, men i högre terräng blir naturen kargare.
Större delen av förskjutningen av trädgränsen har skett från början av 1950-talet och framåt. Efter sluttningen finns numera inte bara fjällbjörk, utan även tall, asp och rönn. Antalet växtarter ökar också.
– En varmare temperatur gör att livet ökar. De senaste 100 åren har vi fått minst 28 nya arter i Thore Fries område. Problemet är att utrymmet för de alpina arterna, exempelvis isranunkel, blir mindre och färre. De försvinner gradvis, säger Keith Larson.
Men utvecklingen är inte alltid enkel att beskriva.
– 2017 hade vi mycket snö. Det året var det många av de växter som Thore Fries hittat som vi inte hittade. Men 2019 var det mindre snö. Då hittade vi dem. De fanns där hela tiden.
Så här ser Kungsleden fortfarande ut på många ställen i vår fjällvärld. Men om en inte alltför avlägsen framtid kan det vara skog på denna plats, om Keith Larssons scenario stämmer.
Till hotbilden hör hur de ökända björkmätarlarverna påverkar vegetationen. En studie gjord vid Lunds universitet beskriver ett samband mellan larvernas angrepp och sämre växtlighet i området.
– Larverna har en tioårscykel och deras skador begränsas av kallt väder. Äggen från larverna dör när temperaturen är lägre än minus 32 i flera dagar i svit. Alltså en temperatur som aldrig nåddes i vinter. Vi har områden där träd dött. Vad som händer sedan vet vi inte. Antingen kommer fjällbjörken tillbaka eller så något annat, säger Keith Larson.
Björkmätarlarvernas angrepp i Abisko har bland annat orsakat att träden i vissa områden dött.