I början på nittiotalet var Norrbottens sjukhus självständiga enheter. Varje sjukhus skulle innehålla "allt" och ha egna tjänstemän och läkare, organiserade efter den geografiska platsen.
"Man tappade greppet"
Det förändrades i samband med divisionsreformen. Istället för självständiga sjukhus skulle nu vården organiseras på ett länsövergripande sätt.
– Jag brukar ta röntgen som ett exempel. Med den nya organisationen skulle man inte bara tänka på röntgen i Luleå, utan över hela länet. Med det sättet att jobba tänkte man bara på den nya röntgenapparaten. Den skulle lösa alla problem, men då missar man att allting är beroende av varandra i sjukvården, säger Stig Söderberg.
Han menar att det blev en stor uppgift för Landstingets organisation att få det att fungera.
– Man tappade greppet litegrann. Att få det att fungera förutsätter att man vet precis hur det ser ut på de olika platserna, säger Stig Söderberg.
Mycket transporter
Men han såg också fördelar med den nya organisationen.
– En fördel vi såg, i alla fall i början, var just att ett gäng jobbade med all röntgenverksamhet. Då kunde man planera för alla Norrbottens invånare, hur och var de skulle röntgas, säger Stig Söderberg.
På det sättet, menar han, behövde en Piteåbo inte nödvändigtvis röntgas i Piteå. Patienten kunde istället åka till ett annat sjukhus, om resurserna fanns tillgängliga snabbare på den platsen.
Problemet med det var, enligt Stig Söderberg, att man byggde upp ett enormt behov av transporter.
– Det blev ett evigt åkande och mycket ambulanstransporter. Det är något som har ökat enormt de senaste 20 åren. Samtidigt kunde man på det sättet minska köerna, säger Stig Söderberg.