Vi har fått kontakt med fem legitimerade lärare i Kiruna. Tre har sagt upp sig, två funderar på att sluta.
Efter fyra år på lärarutbildningen fick Tone Larsson Smedkvist, 32, hösten 2021 sitt första jobb som mellanstadielärare. Det var på Raketskolan, som nyligen stängdes i flera dagar efter att huvudskyddsombudet larmat om kraftig underbemanning och utfärdat skyddsstopp.
Då var Tone Larsson Smedkvist inte kvar.
– Jag jobbade hela det läsåret men valde att sluta. Läkaren ville egentligen sjukskriva mig för stress redan i början av andra terminen, men jag ville kämpa på till sommarlovet, säger hon.
Hon jobbar nu som konsult. Hon säger att stressen gjorde henne sjuk, att hon hade höga ambitioner men kände att arbetet blev tråkigt när det inte gick att göra ett bra jobb. En och en halv timme i veckan ska lärarna vara rastvakt, tid går åt till att lösa konflikter och stök.
– Du springer hela tiden runt och släcker bränder. Lärarna får ständigt jobba reaktivt när vi egentligen ska jobba proaktivt för att förebygga att det händer saker. Du ringer hem, fyller i händelseblanketter, kränkningsanmälningar och tillbud, säger Tone Larsson Smedkvist.
Det blev mycket tid i klassrummet för att täcka upp för kolleger som var borta, men lite tid för planering. Eftersom hon var nyexaminerad fick hon en mentor, men som hon sällan hann träffa.
– Jag hade turen att ha en lite mindre klass med strax över 30 elever på två lärare, men det finns inga vikarier så är kollegan sjuk så står du själv. Du får täcka upp, ta lektioner som inte är dina på din planeringstid. Som nyexaminerad lärare är du väldigt beroende av att få din planeringstid – du gör ju allt för första gången.
Problemen på Raketskolan är inte nya, enligt en annan lärare som för några år sedan sa upp sig i samma veva som fyra andra i arbetslaget. Sista året undervisade hon ensam en klass med 40 elever.
– Det var helt ohållbart och det såg likadant ut för mina kollegor. Att inte hinna hjälpa eleverna, planera ordentligt eller dokumentera ger ett enormt stresspåslag, säger hon.
I en intervju förra veckan pekade kommunalrådet Gunnar Selberg (C) på bostadsbristen som uppstått när LKAB river lägenheter som största orsaken till lärarbristen. Ett annat vanligt argument är att folk skulle välja att lämna skolan för att jobba i industrin.
Tone Larsson Smedkvist håller inte med.
– Jag har en bostad och har inte bytt jobb för att få en högre lön, det handlar inte om det. Jag valde att sluta för att det var helt ohållbart att jobba, för det var så stora arbetsmiljöproblem. Ursäkta mig, men det är bara skitsnack, säger hon.
Tone Larsson Smedkvist bär på en besvikelse över att inte ha fått förutsättningar att orka. Hon ville lära barnen allt hon kan, men som situationen är i skolan går det inte.
– Känslan jag har är att jag är fruktansvärt besviken. För jag vet, trots att jag är ny, att jag är en kompetent lärare och omtyckt av både kollegor och elever. Jag har verkligen gjort mitt bästa, säger hon.
Hon har lämnat läraryrket och säger inte att det är för alltid. Men som läget är nu ville hon inte söka sig till någon annan skola i Kiruna heller.
– Jag har valt att inte göra det, för jag orkar inte.
Vad skulle få dig att återvända?
– Det är en jättebra fråga. Bättre förutsättningar, mer personal. Dels skulle vi behöva få fler elevassistenter och att de kommer in snabbare, det är en lång procedur i dagens läge. Man behöver se över vad man gör när någon är sjuk. Det ska inte vara så att en person står och täcker upp för tre andra lärare som är borta, det är helt omöjligt. Det behövs mer folk och mer pengar in i skolans värld för att det ska bli ordning på det hela. Det behövs en storsatsning på arbetsmiljön, för hela lärarkåren går på knäna.
Andra lärare funderar på att gå samma väg. På en kommunal skola pratar vi med två kvinnor som vi kan kalla Lena och Maria. De berättar att flera lärare valde att lämna skolan eller flytta från kommunen när skolstrukturen gjordes om inför förra läsåret. Själva känner de sig inlåsta på skolan där de jobbar.
– Jag har råkat ut för att ha sökt en tjänst men inte ens blivit kallad på intervju. Istället har de anställt obehöriga, säger Maria.
– Lärarna som vill ha dit mer behörig personal blir ganska förbannade över det här. De väljer att lämna yrket helt för de vill inte jobba med bara obehöriga lärare, så det blir en dominoeffekt, säger Lena.
Vad innebar det när elevassistenterna försvann?
– Man kan se det som att man sparar, men man flyttar bara problemet vidare till socialtjänsten. För vad händer med alla barn som inte klarar skolan? Det blev oroligt i klasserna, elever som behöver stöd fick klara sig utan och lärarna hinner inte med.
Maria tycker att kommunen måste sluta skylla på bostadsbrist.
– De får ta hand om lärarna som finns i kommunen innan vi alla sticker.
Den femte läraren vi pratar med är under 40 år och har sagt upp sig från sitt jobb på lågstadiet efter nästan 15 år inom skolan. För henne handlar det om att lärarna inte får vara bara lärare, och att det inte kommer finns vikarier när någon är sjuk. Möten och administration tar tid, medan elevassisterna lämnat ett tomrum.
– Jag kan sitta där och känna att det är möten för mötandets skull. Allt som händer i skolan ska dokumenteras och barn med särskilda behov, vissa som är utåtagerande, ska läraren ta hand om samtidigt som alla andra barn sitter snällt och väntar. Man känner sig som en bläckfisk.
Hon tycker att elevernas respekt för vuxna försvinner mer och mer. Att våldet och språket blivit grövre, samtidigt som en del föräldrar inte ser sitt ansvar att ta itu med det.
– De flesta föräldrarna är jättefina, gör allt de kan för att hjälpa till och är bra att samarbeta med. Men det räcker att det finns några få som liksom aldrig kan tro lärare som berättar om saker som hänt under dagen. De lägger ansvaret att uppfostra barnen på skolan.
Innan lektionen kan börja får hon lösa konflikter, berättar hon, inte sällan om saker som hänt på fritiden eller på Snapchat. Hon beskriver att undervisningstimmen krymper.
– Jag vill jobba som lärare men inte med förutsättningarna som finns idag. Jag tänker ta ett uppehåll och göra annat, sedan hoppas jag att det finns förutsättningar att kunna komma tillbaka. Man vill ju inte slänga bort en lärarutbildning heller.