Våldtäkterna som den minderåriga flickan utsätts för har skett mellan januari och mars i år och ska ha ägt rum i mannens lägenhet och bil.
Vid ett av tillfällena anser tingsrätten att det är finns en kraftig bevisbörda gentemot mannen. Polisen har i det fallet kunnat säkra DNA från mannen på flickans byxor. Polisen har också säkrat spår av flickans DNA på mannen, på ett ställe som tyder på att han haft samlag med flickan.
I de övriga tre ärendena där det inte finns DNA har tingsrätten gjort bedömningen att målsägande lämnat långa, levande, klara, detaljrika och sammanhängande berättelser om samtliga påstådda gärningar. Berättelserna som domstolen anser bär "det självupplevdas prägel".
Domstolen anser att även om det inte finns några fysiska bevis i de övriga tre ärendena så finns det inte heller några fysiska bevis som talar emot flickans berättelse av händelserna. Däremot finns det vittnesmål som talar emot den åtalade mannens alternativa förklaring av händelserna.
Den åtalade mannen har nekat till brott och uppgett att han aldrig haft sex med flickan. Våldtäkten som den åtalade sagt sig sova igenom, där det finns bevis i form av DNA, bedömer tingsrätten som en efterhandskonstruktion från mannen.
Enligt tingsrätten finns det även försvårande omständigheter då mannen utsatt flickan för påtryckningar och hotat henne. Han ska även ha använt sig av moment som är tvingande innan och under våldtäkterna.