En och en halv månad har gått sedan separationen, och Mohammed är uppgiven.
I bostadsbristens Kiruna har han ingen chans till ett normalt liv, trots fast anställning.
Rasistiskt bemötande
För att försöka lösa situationen har han besökt banken. Tanken har funnits att ta ett lån för att köpa en liten lägenhet.
- Men den kräver så klart handpenning, och jag har ingen möjlighet att spara ihop till de ungefär 60 000 som behövs när jag samtidigt har stora utgifter för att bo på hotell, säger Mohammed Rahmani.
Han har ställt sig i bostadskö, men väntan där kan bli flera år lång. Han har också sökt lägenheter i andra hand via olika annonssajter på internet.
- Jag mailade om en etta i stan som såg bra ut, men då fick jag till svar att han som äger den inte vill hyra ut till utlänningar.
Hur kändes det?
- Det kändes inte alls bra, så klart. Jag är svensk medborgare, jag arbetar och betalar skatt här. Tror han att jag är kriminell? Eller ett monster? Man blir ledsen, säger Mohammed Rahmani.
Ingen hjälp från socialen
Mohammeds chef och kollegor har gjort allt i sin makt för att försöka hjälpa till att hitta något, utan resultat. För en tid sedan besökte han socialkontoret för att få hjälp den vägen. Men det var hopplöst.
- De hjälper inte någon som har jobb. Jag vill inte säga upp mig för att få en bostad, det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb heller, säger Mohammed.
Kanske blir enda utvägen att flytta från Kiruna.
- Det är inget jag vill, men vad ska jag göra om jag inte har någonstans att bo? Det kanske är lättare att hitta boende längre söderut. Men då är det svårt med jobb, säger han.
- Jag trivs och vill stanna. Men vad ska man göra?