Hon sitter i ett litet rum bredvid restaurangens kök och minns tillbaka på den 15:e mars förra året. Klockan 14:43 den dagen hade Herculesplanet, på väg till Kiruna, sin sista radiokontakt med trafikledningen på Kiruna flygplats..
Vädret var sämre än på länge den där marseftermiddagen, men annars var det som vilken dag som helst.
Plötsligt blev det en väldig massa rörelse runt restaurangen och en man från räddningstjänsten i Kiruna kom in och behövde någonstans att sitta, med bord och ordentligt med plats.
- Jag visade honom övervåningen, sen behövde han kartor. Vi tog ner alla väggkartor vi hade och hämtade fler från butiken, berättar Margareta Sarri.
Fem minuter senare var huset fullt av folk.
- Många av dem stod i det stora fönstret som vetter mot Vistas och tittade ut. Då förstod jag väl att något hänt, men jag hade fortfarande ingen aning om vad, säger hon.
"Ett plan saknas"
Det skulle dröja någon timme till innan hon fick veta exakt vad som hänt.
- Först tänkte jag att någon skoteråkare kanske kommit bort eller något liknande, det är ju inte ovanligt, säger Margareta.
- Men så plötsligt kommer Erik (Sarri reds. anm.) springandes uppför trappan med snabba steg, och jag frågar vad det är som har hänt. Då berättar han att ett plan är borta med fem personer ombord.
Från det ögonblicket och några dagar framåt var det inte tal om vila.
- Sen jobbade vi bara. Vi bredde mackor och kokade kaffe, några av oss sov i restaurangen, berättar hon.
Margareta Sarri och hennes anställda förberedde matpaket till de som skulle ut på fjället, medan en norsk officer som fått fri tillgång till köket hämtade termosar och kartor i mängder.
- När jag såg de som skulle ut, i det vädret... Då rös man bara, minns hon.
Pådraget var massivt. Sökinsatsen skedde på marken och i luften. Vid restaurangen stod två-tre ambulanser med motorerna igång.
Den första natten sov både restaurangpersonal, militärer, räddningstjänst och polis på bänkar och stolar i restaurangen.
- Sov och sov förresten, de satt väl mest och väntade på nästa lägesrapport eller något. Jag tror ingen sov särskilt mycket den natten, säger Margareta Sarri.
Timmarna och dagarna gick, ruljansen fortsatte och dörrarna till Nikkaluoktas enda restaurang stod öppna dygnet runt, även efter att insatsens högkvarter flyttats upp till Kebnekaise fjällstation.
- Vad man minns mest tydligt är den goda viljan bland alla, man hade ett gemensamt mål. Norsk och svensk militär, hemvärn, fjällräddning... Inget gnäll om någonting, trots svåra förhållanden. Det var en fantastisk gemenskap att få uppleva. Vi var en del i ett stort team, säger Margareta Sarri.
Anhöriga på besök
Hon tystnar en stund när frågan om hur Nikkaluokta påverkats av olyckan kommer på tal.
- Många av våra gäster är så klart nyfikna. Frågar vart det hänt, om vi kan peka ut platsen och så, säger Margareta Sarri.
I augusti tog de emot några av de förolyckades anhöriga vid ett par olika tillfällen.
- Vi försökte ta emot dem lite extra. Under hela den närmaste tiden efter olyckan hade vi foton av de omkomna uppställda på ett bord på övervåningen. Sedan delade vi med dem vad vi kände för det hela, och berättade om hur det var här när det just hade hänt, berättar Margareta Sarri.
12 december förra året var hon och de andra som arbetade vid Nikkaluokta inbjudna till en ceremoni i Kirunas Folkets hus där de själva och andra uppmärksammades för sin insats.
- Där fick vi en väldigt fin sammanfattning av polisen kring vad som hänt. Det var mycket man inte ens hade en aning om, och sammanhanget klarnade lite. Väldigt fint gjort av polisen, säger Margareta Sarri.
- Men det som kvarstår är frågan, varför? Och svaret har vi fortfarande ingen aning om.