Alice Johansson, Christina Niia, Hjördis Matti och Dagny Strålind har bott länge i huset på Steinholzgatan. De är oroliga för sin framtida bostadsfråga.
De har bostadsrätter i föreningen, Kirunahus 4, på Steinholtzgatan. Föreningen accepterar inte LKAB:s ersättningsmodell. Startskottet för dramatiken och oron var när LKAB innan årsskiftet meddelade att bolaget ville lösa in fastigheterna. Kontakten togs ett par år tidigare än man trodde i bostadsrättsföreningen.
– Det har gått så snabbt. Nu börjar det bli ångestfyllt. Vi måste hitta ett eget boende. Om jag hade ett hus så skulle jag ha fått ett nytt hus av LKAB. De som har hyresrätter, de bor ju redan i nya staden. Har man en bostadsrätt får man fixa allt själv. Jag kommer aldrig att kunna köpa någon bostadsrätt och få en likvärdig bostad med hyran som jag har idag. Det är bara svammel, säger Alice Johansson, 67 år, med 16 år bakom sig i föreningen.
Föreningen är skuldfri och har låga månadsavgifter. Alla bor i tvåor och har bott länge i lägenheterna. Ingen av dem vet när de måste lämna sina hem eller var de ska bo. Men ett står klart. De säger sig inte ha råd att köpa någon ny bostadsrätt i tvåmiljonersklassen i nya centrum.
Hjördis Matti är 84 år och när hon återvände till Kiruna i samband med sin pensionering så hade hon räknat med att ha en tryggad ålderdom i sin tvårumslägenhet på 60 kvadratmeter. Nu funderar hon i andra banor.
– Förut räknade jag med att det här blir min slutstation men det kommer det inte att bli. Jag har upptäckt att jag har fått en väldigt tråkig ålderdom. Jag tänker på det varje dag. Jag vet inte om jag kommer att orka flytta. Hur kommer det att vara den dagen när det blir så? Jag har mycket tankar och känslor inom mig, säger hon.
Dagny Strålind, 80 år och Hjördis Matti, 84 år är grannar och har bott cirka 20 år i var sin tvåa i huset på Steinholzgatan. Just nu ser de ingen utväg på bostadsfrågan.
Dagny Strålind är 80 år och från sitt fönster ser hon ner i gamla centrum och de rivningar som pågår där. Det ger ytterligare en dimension av oro.
– Det är en stor ovisshet i allt det här. Var finns det bostäder för det första? Vi kanske blir utsparkade på gatan. Om det går snabbt så kanske vi inte har alternativ och var ska vi ta vägen? Det är så otäckt att titta mot staden från mitt fönster, mot spökstaden. Jag ser ju allt som rivs där. Jag har sett när Spottkoppen föll, usch.
Christina Niia är 69 år och tycker att allt gått för fort.
– Det gick så fort efter att vi fick besked om att 2023 skulle vi lösas ut och inte 2025-2026. Det var en ambivalens där och då. Var ska jag kunna köpa något för de här pengarna som vi får? Jag trivs så bra med lägenheten, huset och föreningen, säger Christina Niia, som bott på Steinholtzgatan i 23 år.
I nya centrum är ett 60-tal bostadsrätter under uppförande som ligger ute till försäljning. En nybyggd tvårummare kostar upp till 2 000 000 kronor. Månadsavgiften är cirka 1 000 kronor dyrare i månaden än deras avgift i sin bostadsrättsförening.
– Jag anmälde mig faktiskt till Riksbyggens nya Glasbjörken när erbjudandet kom. Då tänkte jag att det blir bra och roligt att få flytta till nya Kiruna. I höstas kom de ut med allt till försäljning men då insåg jag att det var för dyrt. Även om jag hade råd så har vi inte blivit utlösta ännu, säger Hjördis Matti.
Hjördis Matti, 84 år, är bekymrad över att bostadsrättsföreningen och LKAB inte lyckats komma fram till en överenskommelse.
LKAB har en egen beräkningsmodell, det ska vara lika för alla, och den bygger på marknadsvärde. Men marknaden förändras när bostäderna försvinner, då utbudet minskar och det kostar mer att bygga. Bostadsrättsföreningen menar att marknadsvärdet som LKAB uppger inte stämmer. De ser det som en nackdel att de är bland de sista föreningarna som står i tur att bli inlösta.
– Med de pengarna som vi får så kommer man aldrig att ha råd. De andra bostadsrättsföreningarna har haft så mycket större möjligheter att köpa lägenheter. Vi har ju inte det. Situationen är en annan nu, säger Christina Niia.
– Jag tycker att det är orättvist att de som blev inlösta från början fick samma summa som oss. Vi har ju fått lida mycket mer med alla prishöjningarna och allt sådant. Varför ska vi ha 27 700 kronor per kvadratmeter som dem som fått sin ersättning för fem år sedan. Det är vansinnigt dumt, säger Hjördis Matti.
Alice Johansson, 67 år, har bott i 16 år i sin lägenhet och Christina Niia, 69 år, har bott här i 23 år. De är mycket oroade över utvecklingen och ser inte att ersättningspengarna kommer att räcka till för att köpa nytt. "Jag vill inte ha en påse pengar utan jag vill ha en bostad", säger Alice Johansson.
– Det låter så bra. Du får en påse med pengar men vad kan vi göra med påsen? Jag vill inte ha en påse pengar. Jag vill ha en bostad. En likvärdig lägenhet som jag kan betala själv och inte behöva en massa bidrag. Det handlar inte alls om de där pengarna, säger Alice Johansson, 67 år.
De står inte i bostadskö vare sig hos Kirunabostäder eller hos någon annan som förvaltar hyresrätter eftersom de haft sina bostadsrätter under lång tid och förlitat sig på att allt ska lösa sig.
– Jag har aldrig anmält mig där för jag tänkte att jag skulle bo här tills jag dör. Riksbyggens nya Glasbjörken var mitt hopp. Men det blev som det blev. Jag försöker tänka att det löser sig. Men sedan går man och dödstädar litegrann och så oroar man sig för vem som ska ta hand om allt ifall man slocknar knall och fall. Man hoppar till i soffan av smällarna som kommer då och då. Jag brukar säga att ”jag får väl gå ut på balkongen och hoppa ner i gropen”. Det är väl det som är slutstationen för mig, säger Hjördis Matti.
– Det är inte så roligt. De som bor i hus och hyreslägenhet är det inga konstigheter med. Men kanske man kan packa sin väska och så lämnar man den dag man måste flytta och så får allt falla i gropen, säger Alice Johansson.