BETWEEN TWO FIRES
Skådespelare:Regi: Speltid:Åldersgräns:Redan första scenen, eller egentligen under de allra första tonerna, inser jag. Det här kommer göra ont. Jag borde inte sitta här. På samma sätt som jag inte borde ha satt mig framför Män som hatar kvinnor eller Lilja 4-ever. Nu har Between two fires betydligt mer gemensamt med Lukas Moodyssons traffickingfilm än filmen baserad på Stieg Larssons mer fantasifulla och actionbetonade historia.
Between two fires är 32-åriga polska Agnieszka Lukasiaks långfilmsdebut. Tidigare har hon uppmärksammats för dokumentärerna Algeria och Bortglömda. Den sistnämnda tar upp risken för prostitution då fattiga unga kvinnor lämnar den polska landsbygden för ett bättre liv i storstaden. Lite samma tema har Between two fires, som spelades in i Kiruna och Ritsem vintern 2009.
Lysande Lukasiaks debut gestaltar knappt 30-åriga Marta (utmärkt spelad av Magda Poplawska) som tillsammans med sin tioåriga dotter flyr Vitryssland, misär och maffians trafficking. De hamnar i ett snövitt och stundtals iskallt Kiruna där istället rotlöshet, utvisningshot och faktiskt oväntad kärlek blir en del av vardagen.
Filmen har tidigare beskrivits som en kritik av svensk asylpolitik, vilket regissören inte alls varit nöjd över. Agnieszka Lukasiak har istället förklarat det hela som en "otroligt privat historia". Men visst, det är ganska svårt att inte ta den svarta beskrivningen av flyktingförläggningen och dess frostiga, stundtals helt känslokalla, personal som kritik. Men det må så vara. För mig är detta en film om en mors kamp för sitt barn. En film om hur Marta gör precis vad som helst för sin 11-åriga dotter. Hur hon sätter sig själv åt sidan i alla avseenden och hur hon till slut tvingas välja ett liv där männen återigen har makten.
Och just detta gör mig mer och mer förbannad under filmens gång. Hur det är så tydligt att både Marta och hennes dotter letar en man som kan ta hand om dem, som liksom ska vara frälsningen. Och hur de, fattiga och utsatta, hela tiden bollas mellan dessa män. Svinet till pojkvän hemma i Vitryssland, grisarna till hallickar och till slut också de svenska äckelgubbarna. Till och med Martas kärlek, känns till en början inte alls särskilt bra eller villkorslös.
Från början var det tänkt att detta skulle bli en dokumentär om människorna på en flyktingförläggning i Flen. Men då få ville ställa upp med sina historier och åsikter framför kameran, blev det en spelfilm istället. En realistisk, skitig, nattsvart och väldigt berörande sådan. Personligen fick
jag låsa in mig på toaletten och gråta efter filmens slut. För det här var tungt för hjärtat.