Sorlet i Lappland gymnasiums aula övergår i applåder när den 90-årige mannen kliver upp på scenen.
– Det jag upplevt är någonting som ingen människa borde behöva uppleva, inleder han.
Emerich Roth föddes i forna Tjeckoslovakien. När han var 19 år invaderades hans hemland av Ungern som var allierade med Nazityskland. Efter det fördes han tillsammans med sin familj med tåg till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. På den grustäckta upphöjningen mitt i lägret där tåget stannade delades hans familj upp. Hans tre systrar och hans mamma skickades tvingades i ett annat led än Emerich och hans far. Tre av dem skulle han aldrig se igen.
– Vi höll ögonkontakt så länge det gick, men tillslut kunde jag inte se dem längre. De var borta, säger han.
I koncentrationslägret arbetade Emerich Roth och hans far i stenbrotten. Men när den Tyska armen tvingades retirera fick de båda lämna lägret för att vandra mot Tyskland i de så kallade dödsmarscherna där tusentals fångar dog. Hans vfar var en av dem som inte klarade den hårda vandringen. Fadern haltade illa och blev erbjuden att få åka i lastbilen längst bak i ledet.
– Jag fick höra av dem som gått längre bak att min far tagits ut i skogen och skjutits, berättar Emerich Roth.
Emerich Roth överlevde marschen och hamnade efter stopp vid flera andra koncentrationsläger slutligen i Theresienstadt. Där befann han sig när Röda armen befriade lägret i maj 1945. Han var då kraftigt undernärd och fördes till sjukhus.
En dag kom två Tjeckiska motståndsmän och hämtade honom. De förde honom till en övergiven ladugård där tre SS-soldater hölls fångna. En av partisanerna satte en pistol i handel på Emerich Roth och sade att det här är hans chans att hämnas.
– Jag kände mig äcklad och vände mig bort. Jag ville inte bli en mördare och det valet har varit viktigt för resten av mitt liv. Att inte hata och att inte hämnas. Den kärlek jag fick under min uppväxt kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig och om jag hade dödat dem den dagen så hade jag gått runt resten av livet och känt mig som en mördare, säger han.
Tillbaka på sjukhuset fick han ett brev som förklarade att hans syster – den enda andra överlevande medlemmen från hans familj - befann sig i Sverige. Hon hade kommit till landet med en av Röda korsets vita bussar, och 26 år gammal reste Emerich Roth själv till Sverige. Han utbildade sig och de senaste femtio åren arbetat med utslagna och kriminella ungdomar inom socialtjänst och kriminalvård.
Men det var inte förrän han åter igen stötte på nazismen som han tog beslutet att börja föreläsa om sina upplevelser. Det var en solig dag i centrala Stockholm 1992 när han på andra sidan gatan såg en grupp ungdomar som marscherade med armarna rakt utsträckta framför sig i en allt för välbekant hälsning.
– Det var första gången sedan andra världskriget jag sett någonting liknande. Men det som berörde mig starkast var att ingen reagerade. Alla bara låtsades som att det inte hände, säger han.
Sedan den dagen har Emerich Roth arbetat mot hat och främlingsfientlighet. Han är grundare till Emerichfonden som varje år ger pris till skolor som arbetar mot våld, mobbing och främlingsfientlighet. Han har också grundat organisationen Exit som hjälper personer att ta sig ur främlingsfientliga grupper.
Genom hela föreläsningen lägger Emerich Roth också stor vikt på skolans roll när det kommer till att bemöta unga som riskerar att söka sig till främlingsfientliga grupper.
– Jag anser att skolan borde få alla tillgängliga resurser för att fungera som ett andra hem för dem som behöver det. För det vi ger till barnen får vi igen, säger han.