Projektet började med att Cecilia Josefson läste en bok för sju år sedan som berörde henne, nästan mer än någonting hon läst tidigare. Den handlade om hur samisk kultur förhåller sig till sjukt och friskt. Och hur vi kan använda oss av den kunskap samerna har.
– Chocken man får när man förstår allting man inte vetat om den samiska livsåskådningen. Det har nästan varit som om någon hållit det undan från en. Den här boken var väldigt radikal. Jag fick upp ögonen för hur mycket positiva saker och kunskap det finns som vi går miste om, säger Cecilia Josefson.
Hon fick hjälp av författaren till boken att hitta människor att tala med om den skillnad som kan finnas mellan människor som ändå vuxit upp i samma land. En av kontakterna var Sigvald Persen i Nordnorge som står upp för de gamla traditionella samiska läketraditionerna. De har båda besökt honom i hans hem.
– Det känns som om han ser rakt igenom en men det är ingen bedömning, säger Alannah Robins om sitt möte med Sigvald Persen.
Alannah Robins har funnit sin konstnärliga frihet i Sverige. Hon kommer från Irland där hon fått sin konstnärliga utbildning och arbetat som skulptör i 20 år. Hon tycker om att skapa med sina händer. Men i detta projekt kändes det som att filmen var det rätta mediet.
– För mig finns det ingen fast mening i mitt konstverk. Jag jobbar intuitivt och jag vet aldrig vad resultatet ska vara. Det är en undrande process, säger Alannah Robins.
– Det har alltid handlat om ljud för mig, berättar Cecilia Josefson.
Och om försiktigt lyssnande. Hon är utbildad pianist och radioproducent och vare sig hon gör musik eller radio handlar det om att lyssna förklarar hon. Alannah Robins känner igen det synsättet från sitt eget konstnärskap.
– Att rita är att titta, försiktigt, säger hon.
Hon förklarar att för att förstå en form måste man titta försiktigt.
Cecilia Josefson säger att det är samma sak med en människa, att man försiktigt måste höra människan för att förstå och fånga upp det som redan finns.
– Jag ska bara lyssna in vem det är istället för att vräka på med hundra frågor, säger hon.
De beskriver installationen som en inre rörelse. Och de vill att man ska komma och uppleva förutsättningslöst och utan förutfattade meningar.
– Jag är rädd för att utmärka någonting så att man dras in till en annan förståelse, säger Alannah Robins och fortsätter:
– Och undra, det är mycket om att undra, man vill att folk undrar.
– Man vill att folk undrar, precis. Det är bra början på någonting också, att undra någonting. Som leder fram till någonting, håller Cecilia Josefson med.
Installationen finns på stadshuset i Kiruna den 19 februari till den 5 mars.