Sjöfartsverket gjorde sjömätningar i havet utanför Holmsund när de upptäckte ett skeppsvrak på botten, något som media i Västerbotten tidigt rapporterade om.
Dykaren Simon Kenttä från Kiruna och några kompisar började nysta i historien för att försöka ta reda på positionen. Med hjälp av information som de köpte från en databas pusslade de ihop fyra positioner där skeppet kunde ligga.
– På de tre första hittade vi ingenting. Det var några timmars sökande så vi började ge upp lite grann. I slutet av det sista området hittade vi den. Man hade börjat tänka att det blev 120 mil i onödan.
Simon Kenttä var först ner på linan mot vraket.
– Jag såg egentligen ingenting innan jag var en meter ovanför skeppet att pang, här är det någonting. Vi hade som målsättning att identifiera det här vraket, det var därför vi åkte dit. Det spekulerades innan att det skulle vara Dodona. Det stämde väldigt bra med utseendet och längden på båten.
Men ganska snart hittade dykarna en ratt ombord på vraket.
– Då stod det Annie London på den. Det brukar oftast stå tillverkarnamnen där, inte skeppsnamnen. Lite senare hittade vi en skeppsklocka, där stod det också Annie. Vi hittade även mässingsbokstäver, då förstod vi att det nog inte var Dodona, säger Simon Kenttä.
Efter dykningen konstaterade dykarna att fartyget var Annie som byggdes i England 1877 och förliste 1891. Inte Dodona som förliste 1913. Skeppet var ännu äldre än vad de hade trott.
– Det är alltid roligt, just med tanke på detaljerna, oftast är det en helt annan kvalité, de är mer utsmyckade de här äldre båtarna. Det är ändå 130 år sedan den förliste. Tiden har stått helt stilla där nere i 130 år sedan skeppet övergavs.
Simon Kenttä har hållit på med dykning i 20 år. I tio års tid har han och en kompis dykt på vrak i hela Skandinavien. Varken han eller någon av dykarkompisarna har någonsin stött på ett så välbevarat vrak på 35 meter djup, oftast ligget de på 70-80 meters djup.
– Det här är absolut topp tre av alla dyk jag har gjort. Hade sikten varit bättre, om man hade sett mer än två meter, då hade det varit nummer ett, utan tvekan.
– Det var en helt fantastisk upplevelse. Det blir bara som en eufori, fantastisk glädje, att vi lyckades hitta det. När vi såg den från båten med ekoloden så rusade det ordentligt i bröstet.