När vi når Anette Sturk på telefon är det ett år och två dagar sedan tre män mördar hennes son, Joakim Durhan. 28-åringen har innan dådet lämnat sin sambo hemma för en nattlig utflykt.
Men han återvänder aldrig.
– Den dagen var jag till hans grav redan klockan fyra på morgonen och tände ljus. Det var jobbigt, säger Anette Sturk och fortsätter:
– Det har varit ett tufft år.
Den här dagen är lika tung för henne. Om inte gärningsmännen kommit emellan, hade det med all säkerhet anordnats ett stort kalas för sonen.
– I dag skulle han ha fyllt 30 år. Det är inte så lätt såna här dagar.
Anette Sturk berättar att hon i dag får hjälp av en psykolog efter att hon fått diagnosen posttraumatisk stress. Samtidigt har hennes inre kommit i harmoni igen efter månader av hat, där tankar på hämnd har förpestat henne.
Hon vet inte varför, men livet blev helt plötsligt lättare att leva.
– Jag blev flera kilo lättare bara av att den tanken försvann. Ingen ska behöva gå igenom det jag går igenom. Det skulle ha varit så även för deras mammor och pappor. Jag vet ju att om mitt barn hade gjort någon sådant, inte hade jag slutat älska det.
Hennes tankar går också till de barn som nu lever utan sin pappa.
– Barn är ju barn, och det är ju inte deras fel att deras pappa har tagit ihjäl någon. Jag tänker mycket på alla drabbade. Herre gud. Det här har drabbat så många människor, vars liv har förändrats, säger Anette Sturk.