För Lena-Marie Larsson startade instresset för samlande med makens samling av leksaksveteranbilar. Den samlingen fylldes på allteftersom även med barnens bilar trots att just de saknade värde. När sönerna flytttade hemifrån blev ett rum ledigt.
– Familjen har ett starkt motorintresse gemensamt men det kan bli lite mycket så jag sa att jag målar rummet rosa och skulle samla på dockskåp för att bryta av. Maken undrade skämtsamt om jag inte fått leka när jag var liten, säger Lena-Marie Larsson skämtsamt.
Lena-Marie Larsson säger att hon vuxit upp med dockhus från Lundby, och att det var där intresset startade. Hon föredrar hus från -50, -60 och -70-talet eftersom möblerna var med detaljerade och välgjorda.
– Under 80-talet tillverkades de flesta möblerna i plast förutom vissa årgångshus som specialdesignades.
Hur mycket pengar som lagts ner på dockskåpen kan hon inte svara på exakt, men säger att det inte rör sig om några större summor. Hon gör mycket själv och återanvänder material. Exempelvis blommor kommer från manschetter och gör många av möblerna själv.
– Man kan lägga ner hur mycket pengar som helst men jag gör kanske tre beställningar per år och då rör det sig om kanske en tusenlapp. Men min man tycker nästan att jag är för snål och säger att jag ska unna mig det jag vill ha när jag väl beställer.
Däremot är det stora mängder tid som läggs ner på hobbyn.
– En del veckor blir det två-tre timmar men ibland är det hur mycket som helst. Jag gillar att matcha och dona, möblerar om, flyttar runt möbler mellan husen och fyller på med nya möbler. Men jag inte golv eller tapeter i gamla hus som är i originalskick.
Familjen stöttar samlandet till hundra procent även om de inte delar intresset för just miniatyrer och dockhus.
– De brukar säga "morsan nu räcker det" men både min man och sönerna håller koll på exempelvis blocket, tradera och ebay. Sönerna har hälpt till att koppla in lampor till alla husen och maken sköter hemsidan. Där lägger jag ut tips och information om husen som årtal och märke.
Det befintliga dockhusrummet är fyllt till bristningsgränsen och nästa steg är att byta rum till ett som är tre gånger större.
– Jag håller i mig själv för att inte samlingen ska explodera!