För 32 år sedan anlände civilingenjör med inriktning lantmäteri Eva Ekelund och familj i Sveriges yngsta stad. Året var 1986, ett år som de flesta minns för att Olof Palme sköts. Men staten hade också bestämt att delar av Lantmäteriet skulle utlokaliseras till Kiruna. Där skulle en enhet för modern kartframställning byggas upp. Ett jobb som Eva Ekelunds man sökte och fick.
– Jag lovade tre år då. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och det var ett stort steg att ta. Vi hade två barn då också.
Men tre år passerade fort och Eva Ekelund trivdes och barnen likaså.
– Jag tycker att Kiruna har varit en fin stad, jag trivdes väldigt bra och hade ett roligt jobb då också.
– Sedan är det lätt att leva här, det är nära till allt.
Då menar Eva Ekelund inte bara naturen utan även kulturlivet, med filmfestival och Kirunafestival.
– Det andra, med naturen och så, det vet man ju om när man flyttar hit. Det andra vet man inte.
Livet fortgick, men Kiruna blev allt gråare för Eva Ekelund och 2012 hade hon gått i tankarna om att lämna staden. Då kom frågan från kommunen om hon kunde tänka sig att bli den första mark- och exploateringschefen. Staden behövde nämligen flyttas på grund av gruvbrytningen och då skulle det gå snabbt – då var planen att stadshuset skulle invigas 2016. Tidsplanen har skjutits fram under åren, men man har fortsatt arbetat utifrån den utvecklingsplan som togs 2014 och det har varit mycket ny mark som behövt brytas.
1 oktober 2017 gick Eva Ekelund i pension. Men hennes kontor i nordöstra hörnet av stadshuset sitter namnskylten kvar och skrivbordet är inte rensat – tvärtom.
– Jag går på timmar nu, jag har dragit ner till två dagar i veckan och det känns ganska bra.
Men hur känns det att gå i pension?
– Blandade känslor, mycket blandade. Det har varit oerhört roligt att jobba med, mellan varven har det varit riktigt tungt. Men hade det inte varit roligt också hade man inte orkat.
– Jag gillar ju att vara aktiv i arbetet och jag vill ju att det ska bli bra. Jag kommer att sakna det, absolut.
Jag frågar Eva Ekelund vad hon bidragit med under sin tid som mark- och exploateringschef.
– Oj, det är svårt.
Vad har du försökt bidra med då?
– Engagemang! Jag har försökt vara positiv utan att det blir larvigt. Om du förstår vad jag menar. (skratt)
Nej, jag gör inte riktigt det, förklara.
– Man kan ha en positiv grundinställning, men man måste ändå vara realist. Sedan kan man vara den som är positiv men som saknar verklighetsförankring. Jag har försökt vara den som håller det realistiskt.
Eva Ekelund var också med och beslutade att man skulle lägga många möten och workshops utanför stadshuset, att ta frågorna ut till kirunaborna. Man höll möten på Coop, på Ica och på Hjalmar Lundbohmsskolan bland annat.
– Och det har varit viktigt tror jag. Särskilt när vi skulle försöka samordna verksamheter som inte varit samordnade idag. Sedan var det viktigt att vi sökte upp människor istället för att de ska ta sig till stadshuset. Det var inte tvärenkelt att bara fråga sig själv: "Vad kan stadsomvandlingen göra för mig?"
– Jag gillar ju att vara aktiv i arbetet och jag vill ju att det ska bli bra. Jag kommer att sakna det, absolut.
Du brinner ju verkligen för det här, varför slutar du?
– Men fasiken också, jag har åldern inne. Jag har ju gjort det här väldigt länge. Sedan blir jag väl kvar i någon mån, men det kanske kommer in någon ny på min plats som inte alls vill ha min hjälp. (skratt)
Vad ska göra som pensionär?
– Jag ska skaffa trädgård. Det har jag saknat. Jag försökte odla här uppe, men inte ens persiljan tog sig så jag gav upp det.
Kommer du flytta från Kiruna?
– Nej, så känns det inte i dagsläget. Men kanske skaffa sommarställe söderut där man kan odla.