– Det är inte vanligt att personer avviker så här, men det händer, säger Ylva Eriksson, avdelningschef på kommunens boendeenhet.
Det var anhöriga som upptäckte att personen med demens, kallad brukaren från och med nu, var borta. De hade kommit för att hälsa på och för att titta på det luciafirande som anordnades på boendet.
Efter att de anhöriga uppmärksammat personal om att brukaren inte befann sig i sin lägenhet letade personalen, förgäves, på boendets andra enheter. Försvinnandet polisanmäldes.
Enligt Lex Sarah-anmälan fördes brukaren tillbaka till boendet med taxi efter ungefär en timme. Någon hade sett personen utomhus, förstått att allt inte stod rätt till och ringt efter en taxi. Taxiföraren ringde polisen som informerade om läget.
Enligt Lex Sarah-anmälan var de anhöriga mycket upprörda och arga, och besvikna på bemötandet från personalen. Enligt anmälan var det kallt ute och brukaren hade kunnat få frostskador.
Ylva Eriksson kan inte kommentera det enskilda ärendet. Hon förklarar att regelverket för begränsningsåtgärder, som alltså ska hindra avvikelser från boenden, är tydligt. Om en dörr är låst måste koden finns väl synlig i närheten till exempel.
– Vi får inte göra vilka åtgärder som helst, utan det krävs ett samtycke, säger hon.
Det som hänt ska utredas och därefter kommer en handlingsplan med en ny riskbedömning att tas fram.
– Det kan leda till att en begränsningsåtgärd sätts in, till exempel en GPS-klocka. Men det förutsätter samtycke, säger Ylva Eriksson, och fortsätter:
– En GPS-klocka en positiv lösning som innebär att man, fastän man är glömsk, kan vistas ute.
Den här gången fick brukaren hjälp tillbaka till boendet. Men vad hade personalen gjort annars?
– Ansvaret ligger hos verksamheten, att man snabbt ska ut och leta. Men det finns ingen övergripande regel som säger att "så här hanterar vi alla avvikelser", säger Ylva Eriksson.