Det är en trött Anna Kuru som tar emot i hemmet i Holmajärvi, några mil utanför Kiruna. Dagen innan vi träffas har hon skickat in manuset till den tredje delen i Kirunatrilogin, där bilmekanikern Allis är en av huvudkaraktärerna.
– Omgivningen ser inte att jag är stressad, för jag sitter ju bara stilla och skriver, säger hon med ett skratt.
– Men nu när den är inlämnad känns det som att jag kan andas ut. Jag ändrade lite i manus i sista stund och lyckades skjuta upp manusstoppet med en vecka. Det är mycket jobb kvar, men det är roligt nu när den är färdig.
Hur kommer det sig att du började skriva böcker?
– Jag kom till en punkt i livet när jag kände att jag vill skriva en bok. Slumpmässigt mötte jag en liftare här efter vägen som skulle till Nikkaluokta. Jag pratade med honom och det blev upprinnelsen till den första boken. Jag har väldigt bra fantasi och är rädd för väldigt mycket, så därför blev det en deckare. Han fick en biroll, det är Allis som har huvudrollen i böckerna, men det var så det började.
Du har skrivit hela livet, varför blev det böcker just nu?
– Författare har varit ett drömyrke sedan jag var barn, det var kanske innan jag visste hur mycket jobb det var. Men det har alltid varit ett drömyrke, och sedan föll det sig, det kanske var åldern, inte vet jag, jag började tänka "vad är jag bra på egentligen?". Mina föräldrar hade uppmuntrat mig hela livet till att skriva, och jag visste att jag var bra på det. Så tänkte jag att nu ska jag bli författare, nu ska det bli en bok.
När började du känna dig som en författare?
– Det är en intressant fråga, och omdebatterad. Jag gick en kurs på Luleå Tekniska Universitet, kreativt skrivande, och då kände jag mig ännu inte som en författare. Jag hade skrivit en radionovell som blev nominerad till Årets radionovell. Men då hade jag bilden att en författare har en bok med hård pärm, utgiven av ett förlag. Men min lärare fick mig att inse att jag redan var en författare. Även om jag inte har en heltidsinkomst som författare så är jag fortfarande det.
– Men när jag gav ut min första bok själv kände jag att nu är jag författare. Men jag märkte på omgivningen att eftersom jag hade gett ut den själv så var det kanske inte riktigt så, det räknades inte riktigt.
Är det en myt att skriva handlar om inspiration?
– Man måste se till att få inspiration, man kan inte sitta och vänta, på något sätt måste man framkalla den. Att man har en deadline kanske kan bli inspiration till att få något färdigt, eller ett uppdrag, att man vet att man ska skriva någonting. Det är mest att svettas och sitta och skriva.
Och kanske vara öppen för intryck? Tänk om du inte hade noterat liftaren efter vägen?
– Så kan det vara. Och där tror jag det kan ha koppling till hur bra fantasi man har. Någon annan som hade mött en liftare kanske inte hade tänkt på hur kuslig berättelse det hade kunnat bli av det.
Om vad handlar bokmanuset som du precis skickat in?
– Det blir en återkoppling till början. Nu får man veta varför Allis liv ser ut som det gör. Och att gruvstaden Kiruna kommer att finnas i bakgrunden på ett sätt som jag hoppas kommer att kännas för läsaren, mer än så kan jag inte säga.
– Jag har en hatkärlek till Kiruna. Ibland känner jag att det bara är gruvindustri hela stan, men så kör man Nikkaluoktavägen in mot Kiruna och ser hur nya centrum växer fram och nya stadshuset glittrar i guld, då tänker jag att "nog är det ändå fint". Likadant när man har varit söderut och träden är höga som väggar och så kommer man hem till fjällbjörkarna och känner att här kan man andas. Det är lite dubbla känslor för staden, men helt klart så är gruvan som ett eget väsen, gruvan finns i alla människor.
Hur menar du?
– Stan hade inte funnits utan gruva, den finns på något sätt i alla människor, den har berört oss alla på något sätt. Stan flyttar nu, men den har ju flyttat redan tidigare, flera gånger har hus flyttats och rivits på grund av gruvan. Redan när gruvan anlades så fanns det människor här som fick sina liv påverkade.
Lever du författardrömmen som du hade när du var liten?
– Jo, det gör jag. Att gå in i en bokhandel och se min bok stå där med en massa andra författare, en del jättekända, då kan jag känna att jo, hon är nog jag. Jag lever min dröm, så är det. Jag tänker att ett steg på vägen så kan man bli precis vad man vill.