De valde att leva vidare

Familjen Vikman bor i ett vackert hus i skogen. Närmare bestämt i Hagaviken, åtta kilometer utanför Luleå centum. Området är ett traditionellt sommarstugeområde, dit några valt att flytta permanent. Man förstår varför. Här kan Vikmansbarnen, Anna och Erik vara ute och leka på gården utan att föräldrarna behöver oroa sig för trafik.
Några meter längre bort efter skogsvägen bor Sandras syster. Familjerna umgås ofta ihop.
Barnen har precis avslutat middagen när vi kommer på besök. När Henrik kommer hem från arbetet som maskinförare sätter han sig vid köksbordet och tar Erik i famnen. Henrik säger att han hoppas att framtiden blir lugn. En vardag utan stora sorger. Det är lätt att förstå vad han menar när man få ta del av familjens historia.
Det var 2004 som Sandra började vänta parets första barn. I vecka 27 fick Sandra intensiva magsmärtor och fick åka med ambulanshelikopter från hembyn Korpilombolo till Sunderby sjukhus. Moderkakan hade lossnat och det beslutades om akut kejsarsnitt. Förlossningen blev därmed nästan tre månader för tidig. Sandra sövdes ned och Henrik kallades till sjukhuset från en körning i Finland. När Henrik kom fram fick han en varm babypojke i sin famn. En död babypojke som bara fått ta något andetag innan livet sa adjö. Sandra var fortfarande nedsövd och Henrik satt ensam med sitt barn som kallnade allteftersom. Henrik har inga ord för att beskriva det.
För Sandra blev uppvaknade efter kejsarsnittet en chock. Men i stället för att sörja det döda barnet, gladdes hon åt att sonen var fin. Sandra och Henrik fick ha babyn hos sig i ett dygn för att ta ett långsamt farväl.
- Han var helt perfekt. Så små händer och liten rumpa. Så fin hud. Jag var lycklig för att han var så välskapt. Jag accepterade inte först att han var död, säger Sandra.
Sorgen och insikten kom till Sandra när de fick säga adjö till sonen på sjukhuset, sonen som fick namnet Emil.
Paret valde att vara öppet med sin smärta mot omgivningen. Och de bestämde sig för att försöka gå vidare efter Emils begravning. Sandra och Henrik gjorde en utlandsresa tillsammans där de fokuserade på varandra. Därefter blev Sandra och Henrik äkta makar och fick det glädjande beskedet att Sandra var gravid igen.
I magen låg Anna. Även den här graviditeten innehöll komplikationer. Anna hade väldigt bråttom ut i världen och föddes för tidigt i vecka 31. Lillebror Erik föddes senare i vecka 33. Två prematura barn - två prövningar. Det skulle komma att bli fler för paret Vikman. När yngsta barnet Erik bara var två månader avled Sandras pappa hastigt och hon fick axla familjeföretaget i Korpilombolo under en lång period.
- Henrik kan fråga varför allt det här har hänt oss, men jag tänker inte så.
Sandra är inte rädd för att dö. Både hon och Henrik pratar med barnen om storebror Emil i himlen, som numera också har sällskap av morfar.
När jag frågar Sandra om hon sörjer Emil fortfarande blir hon tyst och får tårar i ögonen. När hon hämtat sig säger Sandra att hon lärt sig vad sorg och saknad är, men att hon kan leva med det.
Och så har hon och Henrik barnen Anna och Erik. Det är mycket att vara tacksam över, säger hon.

De valde att leva vidare

När Sandra och Henrik Vikman väntade sitt första barn fick de sitt livs största prövning. Sandras moderkaka lossnade och hon födde en baby-pojke som dog efter något andetag.Glädje byttes ut mot djup sorg.Men paret valde att leva vidare. Nu är de föräldrar åt Anna och Erik.