Christine Brännvall och Helal Qorbani hade förberett sig för förlossningen och väskorna stod packade i hallen. Men när Christine Brännvall vaknade med värkar vid tvåtiden på natten den 16 februari hade hon ingen aning om vad som väntade.
– När jag gick upp och började ringa till förlossningen och till mina föräldrar som skulle vara med våran äldre dotter när vi skulle fara så märkte jag att jag inte kunde genomföra samtalen utan att det nya värkar, en efter en. Jag insåg ganska snabbt att det går fort nu.
Hon väckte sin sambo Helal som genast började packa bilen för resan mot BB i Gällivare, tolv mil bort. När bilen var färdigpackad stod Christine i trappan och insåg att det var för sent att åka.
– Värkarna avlöste varandra utan paus, så när det var färdigt att åka så jag att jag inte tror att det går, att vi måste ringa 112.
Sambon Helal lyfte luren för att ringa.
– Jag vet inte om vi tänkte så mycket då, det fanns inte på kartan att ungen skulle komma i hallen. Jag hade mest panik för att hinna packa klart bilen och sedan fara och hoppas att det inte händer längs vägen. Det har varit min största rädsla, att behöva ringa det samtalet till 112. När Christine sa att jag skulle ringa ambulansen höll jag nästan på att bryta ihop. Jag kunde knappt få fram orden när jag ringde 112.
När ambulansen kom hade Christine redan krystvärkar.
Paret kände sig lättade över att det fanns folk på plats, men ambulanspersonalen hade inte så mycket erfarenhet av förlossningar, vilket var något som Helal och Christine lade märke till.
– Jag kände att nu är det bäst att det går bra, för gör det inte det så är det kört. Men däremot så kände jag ändå att de förmedlade ett lugn, de försäkrade oss om att det skulle gå bra, jag kunde välja att lita på det.
– Samtidigt var det vackert att se, för alla som var där hjälpte till och tog verkligen fram sin "A-game". Det var som att alla fick en superkraft och skulle se till att det här skulle gå bra, säger Helal.
Efter ungefär 15-20 minuter kom barnet, hemma på hallgolvet.
– Jag minns bara att jag andades ut. Det tog någon sekund men när jag hörde hennes skrik och jag märkte att alla andades ut, den känslan, det var nog den största lättnadens suck jag har tagit i mitt liv, säger Christine.
– Jag var mest arg och jag vet inte vad jag skulle känna riktigt, det hände så fort. Christine väckte mig tjugo över två och barnet kom 02.56. Så jag var som en zombie helt enkelt, jag hängde inte med riktigt, säger Helal Qorbani.
Det var först senare, när paret var på väg i ambulansen till Gällivare med deras nyfödda dotter som ett lugn infann sig.
– Vi satt och kunde se på varandra med barnet i famnen och vi kunde känna att, okej, nu fick vi ett barn. Det tog ett tag innan lugnet eller tacksamheten infann sig, säger Christine.
Fi politikern Christine Brännvall och hennes sambo trivs i Kiruna. Båda skulle vilja ha fler barn i framtiden, men nu är osäkerheten stor.
– Om vi ska fortsätta bo i Kiruna, hur skulle man rimligtvis kunna förbereda sig på att det här eventuellt skulle kunna hända igen? Det finns ingen lösning på det. Det betyder att vi måste förbereda oss på en hemförlossning nästa gång.
Vågar ni skaffa fler barn efter den här händelsen?
– Det påverkar och svaret är nej. Vi vill ju ha fler barn men inte i Kiruna, säger Helal Qorbani.