Renarna har samlats in i gärdet och rentjurarna ska skiljas ut för att dras till ett annat intilliggande gärde. De ska därefter vallas ner till byn Rensjön för husbehovsslakt och de renar som ska till försäljning transporteras till slakteri. Det är slitsamt arbetspass för renskötarna. Det är september och Gabna sameby har rengärde ovanför trädgränsen fem kilometer från bebyggelsen i Rensjön efter Norgevägen, Kiruna kommun.
Det är förutom en arbetsplats något av en samlingspunkt och en folkfest. Runtom gärdet brinner eldar där det kokas kaffe, det grillas renkött och folk pratar om gamla minnen eller återger roliga anekdoter. Barn springer omkring och leker, några försöker hjälpa till och kastar lasson mot renflocken inne i gärdet. Någon har redan slakat en ren för husbehov och hängt upp tunga och inälvor i en av de få låga fjällbjörkana i väntan på att packas ner för avfärd hemåt. Renkroppen är lastad på ett släp för fyrhjuling. Det är gäster på besök också, en skolklass från Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna som läraren Marita Sikku guidar runt. Tjänstemän från LKAB är också där, Anders Furbeck, direktör för hållbarhet och Ivan Johansson, avdelningschef för tillväxt. Renskötaren Per- Erik Stenberg är deras värd och visar dem runt, bjuder dem på mat och berättar om renskötselns villkor idag. Per-Erik Stenberg tillhör Laevas sameby och de har tillsammans med Gabna har ingått ett huvudavtal med det statliga gruvföretaget om hur de ska kunna samverka i området.
Året går i en cirkel
Tomas Kuhmunen, 26 år, jobbar som GIS-operatör för Sametinget i Kiruna. Han är tillika renägare och har en släkting som sköter om hans renar.
– Jag är med i renskötseln när jag kan, övrig tid kan man säga att jag har jour. Behövs jag i renskogen så rycker jag ut.
Han har lassot i händerna, redo att fånga in rentjurar som ska till slakt.
Året i samebyn går i en cirkel. Under hösten, innan rentjuren går i brunst, det brukar hända i mitten av september, är det rengärde och slakt. När en rentjur är brunstig är köttet oätligt och därför får inte slakttillfället vara för sent på hösten.
– Det smakar piss, rent ut sagt, säger Tomas Kuhmunen.
" Jag har vuxit upp med renkött"
Han är inte ett dugg sentimental när han senare under dagen håller i en ren i hornen som via slaktmasken får dödligt skott i hjärnan.
-Nej, det här dödar djuret direkt och det hinner inte känna något. De här djuren har gått fritt och haft ett bra liv. För mig är det här mat. Jag har vuxit upp med renkött, det är min basföda. Kött och potatis.
Tomas Kuhmunen pratar om buoidegurpi - renkorven – soppan på renhjärta och renkoket med märgbenen som delikatess.
Om hur gäster som inte har samiska rötter kan bli förvirrade när de blir bjuden på en bit tunga – men ändå tuggar i sig av artighet – och ofta med efterföljande ord att ”det här var ju gott”. Och hur olika familjer har varierande traditioner och kulturer vid kötthantering. Själv röker han sitt renkött i nio timmar med björkved, men att det kan få mothugg av andra som vill röka med al- i max sex timmar. Kryddorna är sig dock lika:
– Samer har två kryddor. Salt och grovsalt. Och inte är det många som äter tunnskuren renfile med någon puttrig rödvinssås och pommes chauteu med gulligull. Det bästa är ofta en gryta med kött som stått och kokat i fyra timmar med lite potatis och kanske någon morot.
Häromdagen, säger Tomas Kuhmunen- tog han fram en torkad bit renkött som ”egentligen legat i frysen för länge”, men fick stekas över öppen eld.
– Då blev det ätbart igen (skratt). Man har ju sett hur den äldre generationen verkligen tar till vara på allt, kokar kött som man själv skulle tycka var lite härsket, men som de äldre bara tycker fått mer smak, säger han.
– De äldre kokar huvudet och rubbet. De käkar broskkött och man hör hur det knakar. Lite av det där har gått förlorat.
Svamp ger mer smak
Tomas Kuhumunen berättar att renen tar smak av sin föda, har den ätit mycket svamp är viltsmaken mer tydlig. Och vissa hävdar att de kan känna skillnad på en vaja och tjur också.
Åter till rengärdet: Vissa av rentjurarna kasteras också, för att behålla sin rondör över vintern.
– Det är som en konserverande åtgärd. När tjuren går in i brunst slutar den att äta och fokuserar bara på att göka (skratt). Den vill betäcka så många vajor som den bara kan och det kan bli dundrande slagsmål med andra tjurar.
Under november - december är det dags för rengärde igen, då ska renhjorden urskiljas och föras till sina respektive vinterbeten. Även då är slakt av renslakt.
Under våren röker man renkött och hänger ut kött för torkning, då föder också vajorna kalvarna och under sommaren är det kalvmärkning.
– Man lär sig hela tiden, konstaterar Tomas Kuhmunen som blev invigd i renskötseln via sin morfar.
lina.nj@nsd.se