Den här sortens händelser sker bara ute i världen, i länder med krig och elände. Eller i de riktigt stora städerna.
På det sättet lade Else-Maj Pekkaris mamma alltid fram sin sanning till barnen.
– Tidigare tänkte jag också att där ute i den stora världen, men inte här. Men det hände här också, säger Else-Maj Pekkari med ett sorgset leende.
Mordet och det efterföljande skeendet är något hon har levt med under ett år när vi träffas över en kopp kaffe i hennes hus i Övre Parakka.
Från uppfarten till det röda huset är det en kort bit fram till korsningen som bär mot Koskenniska, och sedan vidare till Sakkavaaravägen.
Det är i den korsningen som de två mördarna svänger in med Audin den där morgonen för ett år sedan. I lastutrymmet ligger Joakim Durhans kropp inpackad i lakan. Runt halsen sitter hårt dragen silvertejp.
Det här är bilder som knappt går att ta till sig. Bilder från ett våldsdåd, som taget ur den värsta av maffiafilmer.
Else-Maj Pekkari, 74, har tydliga minnen från dagen då tillvaron förändras i Parakka, där ett 50-tal invånare är skrivna som fast boende.
– Jag var och plockade hjortron och såg hur helikoptern snurrade runt ovanför mig. Då visste jag redan att en man var försvunnen från Kiruna och att de misstänkte att han mördats. Jag fick en obehagskänsla i kroppen, så jag åkte hem.
Efter den dagen är ingenting sig likt. Byn fylls av bilar med reportrar och fotografer.
Det polisiära inslaget är också massivt. Men det som gör att det knyter sig i magen är när likbilen kör in i byn, förklarar Else-Maj Pekkari.
Att det senare visar sig vara Markus Isaksson som är en av mördarna känns ofattbart för henne.
– Fortfarande har det inte gått in att han gjorde det, säger Else-Maj Pekkkari och fortsätter efter några ögonblick av tystnad:
– Det var hemskt. Det var fruktansvärt. I vår lilla by, att något sådant skulle hända här.
Helt plötsligt vill också alla veta vad som har hänt i Parakka. Människor som inte hade hört av sig på flera år ringer nu.
– Det var bara det man pratade om, "vad är det som händer i Parakka?". Till slut ville man inte svara.
Vad tänker du kring det här att de gömde hans kropp en bit härifrån?
– Det är så hemskt. Jag får inte in det in i mitt huvud att man kan bete sig så... Nej, det är så ofattbart att det inte är klokt. Man kan inte sätta sig in i det, att man kan bli så heligt förbannad att man gör på det där sättet. Vad rör sig i huvudet på en sådan person? Det var grymt.
I dag går hennes tankar både till offrets anhöriga, och till närstående till Markus Isaksson som dömdes för mordet.
Hans pappa, Lars Isaksson, är en av dem.
– Det måste slita i en nå fruktansvärt. Tänk vad ont det ska göra i hans hjärta. Nej, det var inga roliga veckor.
Dådet har förändrat henne på många sätt.
– Så fort man hör en helikopter..., det sitter i. Jag tyckte det var grymt.
Ingenting är sig likt längre.