Dan Mella ångrar att de flyttade sin pappa till äldreboendet i Kiruna. Samtidigt berättar Carina Andersson att hon anmält 15 missar i vården till Ivo.
När vi träffar gruppen äldre; Tage, Bertil, Gunnar, och Ingrid, alla mellan 80 och 90 år, på äldreboendet så ligger Dan Mellas 86-årige pappa i ett rum på samma avdelning. Han har slutat prata och kräver mycket omvårdnad.
– Han är totalt utlämnad till personalen. Han har varit här ett år ungefär och vi har upplevt det svårt. Min far har grinat en gång i sitt liv och det är här. Det var alldeles i början när han kom hit. Vi hade krismöten direkt, säger han.
Pappan flyttades först till ett äldreboende i hemkommunen Pajala.
– Han hade det jättebra i Pajala, otroligt bra. Men vi tänkte i vår enfald att det är bättre här för då är jag och min syster på plats. Men det ett gigantiskt misstag, vilket min far givit uttryck för när han ännu kunde prata. Han har kunnat säga: "Du skulle aldrig ha tagit mig därifrån". Då sticker det till i hjärtat, säger Dan Mella.
För två och ett halvt år sedan körde pappan traktor och jobbade i skogen. Efter en lunginflammation ökade vårdbehovet. "Cirkusen drog igång", som Dan Mella uttrycker det.
Syskonen besöker sin pappa på äldreboendet i Kiruna kontinuerligt och det de ser gör dem bedrövade.
– Det är ganska grisigt på rummet, han har grisiga kläder och han är orakad. Nu kan han knappt prata, men när han kunde det så vittnade han om att han blivit kastad i säng klockan 18 på kvällen bara för att man vill bli av med "problemet". Man sparkar i sängen för att han ska komma upp eller vakna.
Han betonar att han bara kan prata för sin far och hans situation.
– Det är inte så att man upplever det som en fin tillvaro. Min far upplever absolut inte det. Han hör ingenting och förstår inte ett ord av vad personalen säger. Kommunikationen med delar av personalen är svår även för oss. Det går inte att kommunicera. Det har blivit lite bättre efter samtal med cheferna. Trots vårdplaner och ny personal som ska komma in kan man inte i sin vildaste fantasi säga att det är någon form av omsorg, utan det här är förvaring, säger han.
Syskonen känner uppgivenhet och har vid flera tillfällen tagit upp problemen med chefer. Han och hans syster har talat för sin far.
– Cheferna sitter där de sitter naturligtvis för de har problem att få personal. Så man måste försvara cheferna och omsorgen litegrann. De har inget att välja på för de får inte hit kvalificerad personal. Samtidigt måste man ta bladet från munnen. Många i personalen sitter med sina mobiler timme efter timme, de lägger sig och sover här när de har nattjour. Det är ett allmänt oengagemang, det är bara fakta.
Men han är också tydlig med att nämna de som tvärtom är mycket engagerade.
– De finns de som är jättebra på avdelningen som jag pratar med, men majoriteten som jobbar här har ett bristande engagemang nå så djävulskt. De duktiga är lättidentifierade här. När de har jobbat, då är pappa rakad och har rena kläder på sig. Han har fått några ord här och där och de kommer nära så att han hör vad de säger. Det kan bli ett leende mellan dem.
Brukarnas rättigheter på boendet. Tage Andersson, 84, har markerat att: "...brukare är garanterad en omsorg av god kvalitet och ett gott bemötande från personalen". Det anser han inte att han får.
Språkförbistringen, som alla vi träffar vittnar om, är inte bara hämmande för kommunikationen utan kan vara direkt farlig när önskemål eller direktiv kan missförstås.
– De kan inte svenska och de förstår inte vad som sägs. De svarar ja, ja, på allt oavsett vad man frågar om. Men de förstår inte och säger inte det. Jag har påtalat det här för cheferna mer än en gång. Det är en nonchalans som är obehaglig, säger Dan Mella.
Vad anser du behöver göras?
– Lösningen är mer djupgående för det är ett samhällsproblem naturligtvis. Jag har pratat med personalen som är engagerade också och de har fällt tårar över situationen. De har försökt påtala till sina chefer men de kan inte gå till angrepp mot sina arbetskollegor för hårt. Det är en arbetsledarfråga i ett mikroperspektiv och i ett större perspektiv är det en kommunal fråga. Ska man få det att fungera i det här mikrolandskapet vi är i så måste man börja med individer.
Hur känns det som anhörig?
– Man har en klump i magen. Vi försöker vara här ganska mycket, jag och min syster. Jag försöker gå ut och gå med pappa för han behöver det. Någon form av stimulans behöver de. Man vill bli av med problemet för man har annat man vill pyssla med själv. Det är en jättetråkig attityd och det är noll respekt för brukarna, säger Dan Mella.
När anhöriga kommer på besök ska man inte behöva ordna det basala som att skura kiss från golv eller fixa personlig hygien, som att byta blöjor.
– Vi som besökare ska kunna ge en guldkant på en bra tillvaro. Ge våra anhöriga lite mer än det basala. Min far kan inte försvara sig i någon form. När han kom hit första månaderna kunde han ge uttryck för vad han upplevde. Han har kunnat berätta, men inte längre för han har slutat prata, säger Dan Mella.
Carina Andersson har sammanställt anmälningar om vårdmissar på boendet sedan i mars i år. Det handlar om 15 anmälningar som nu finns hos Kiruna kommun och medicinskt relaterade har landat hos Ivo, som ansvarar för att granska vården och omsorgen.
Carina Anderssons pappa Tage Andersson bor på samma avdelning. Hon har en hög med 15 anmälningar framför sig på bordet om olika missar i omvårdnaden, från mars till september i år. Det handlar om blöta underlakan som inte byts ut på en hel dag, problem vid duschningar där rotborste används vid tvagning, personal som inte bär namnbrickor som gör det tydligt för brukarna vem som vårdar dem, men det handlar också om medicinskt allvarliga händelser som nått tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
– Ett exempel är när pappa åker in på sjukhuset och blir utskriven morgonen efter. Han är då ordinerad flytande kost. Mitt på dagen ringer de härifrån och frågar om jag kan gå och köpa mat åt min pappa. Jag trodde först att det var ett skämt. De har ett boende med nästan hundra brukare och har ingen flytande mat. Jag sa att jag bor sex och en halv mil enkel väg från Kiruna och bad någon att åka på Coop men fick svaret att det inte gick, säger Carina Andersson.
Carina bad svärsonen som bor i Kiruna att gå och köpa burksoppor. Svärsonen instruerade personalen som jobbade hur de skulle sila och värma soppan till Tage innan servering.
– När kvällen kommer och pappa ska få mat så står en tjej med burken i handen och frågar pappa vad hon ska göra med den. Sedan kom en sjuksköterska, som tur var, och hon värmde maten och silade den. Så här får det inte gå till. Det här är inte vård, det är fan-i-mig vanvård. Jag blir så upprörd och förbannad, säger Carina Andersson.
Tage Andersson, 84, kontrollerar sitt blodsocker själv dagligen. Tidigare kontrollerades det inte, enligt anmälan till Ivo.
Tage Andersson är diabetiker och han har nu fått möjlighet att sticka sig själv i fingret för att kolla blodsockret varje dag. Tidigare har det inte kontrollerats innan han fått insulinet, enligt dottern som anmält det till Ivo.
– De ger insulinsprutor utan att kolla blodsockret innan. Jag har ifrågasatt det flera gånger under året. Hur ska de veta hur stor dos han ska ha? Han blev inlagd vid ett tillfälle och då låg han på skyhöga värden, var undernärd och hade vätskebrist. De satte in dropp och han fick hjälp med insulinet, säger hon.
Efter ett möte med enhetschefen i augusti började de ta prover, berättar Carina.
– Men nu testar pappa blodsockret själv sedan en månad tillbaka.
För en tid sedan fick Tage dubbel dos av insulin, något som är direkt skadligt. En medicinpärm var på vift, som normalt ska finnas i brukarens medicinskåp på rummet, och det ställde till problem.
– Pappa fick dubbla doser insulin på morgonen. Det kom en personal som varit ledig ett tag, han tittade på medicinlistan och gav den dos som stod där. Han såg efteråt att en pärm fattades i medicinskåpet, kom tillbaka alldeles förstörd och sa att han givit Tage dubbel dos. Då gjorde han en kontroll på Tages blodsocker för att kolla tillståndet. Den killen var van och förstod att det fattades en pärm med en uppdaterad läkemedelslista. Den hade varit borta mer än en vecka.
Carina Andersson är tydlig med vad hon anser om argumentet om personalbrist.
– Det här är allvarliga incidenter och det är medicinskt allvarliga situationer. Ta in personal, utbilda dem, ge dem information och tala om för dem att de är hemma hos en brukare. Som anhörig ska jag veta att mina anhöriga har det bra och kunna lita på det. Det är inte så att man begär "guld och gröna skogar". Man begär varm mat, att bli accepterad när man är här och väl bemött med respekt. Det är mänskliga rättigheter, säger Carina Andersson.
Här svarar de ansvariga cheferna på kritiken från åldringarnas anhöriga.