Rebecka Martinsson och hennes äventyr i Kiruna är över i och med att sista boken släpps på lördagen. Det gör att även författaren Åsa Larsson gör ett slags bokslut. ”Att skriva har för mig varit ett sätt att hålla kvar det här och att fortfarande ha Kiruna som min hemstad”, säger Larsson.
Åsa Larsson slår sig ner i en av sofforna i foajén på hotell Ferrum i Kiruna. Hon har en spännande helg framför sig. På lördagen släpps ”Fädernas missgärningar”, den sjätte och sista delen i hennes serie om Rebecka Martinsson. Det blir både boksignering och författarsamtal i Kiruna.
– Det var det enda jag ville. Jag ville inte ha nån releasefest i Stockholm. Jag kände bara att det är sista Rebecka Martinsson, jag ville släppa den i Kiruna. De skämmer bort mig. Jag fick som jag ville.
Det är speciellt att komma hem och släppa boken här?
– Det känns så jäkla fint. Jag kan också känna att vi i Kiruna har alltid pratat om att vi har så stark jantelag här uppe och att man inte blir profet i sin egen hemstad. Men jag måste nog säga: Att var fan tog det vägen? Jag har alltid, alltid från första boken känt att folk är generösa, glada och stolta. Det har alltid känts jäkligt fint att komma hem till Kiruna som författare också.
Gillar de hur du skildrar Kiruna?
– Det är vad jag får höra. ”Vi känner igen oss, så här är vi. Det är inte stereotypt.”
Nu är Rebecka Martinsson slut, hur har det varit att leva med henne alla de här åren?
– Det där låter så jäkla överspänt när man säger det… Men hon är född samtidigt som mina ungar. Jag började skriva den första när jag var barnledig med min första unge och jag skrev klart den när jag var barnledig med den andra ungen. Sen har ju hon gått bredvid mig och försörjt mig och barnen. Nu när båda mina kids har flyttat ut flyttar hon också ut och Kiruna ramlar ner i ett hål. Jag är kontraktsfri och har jag gjort båda mina serier klart. I ena stunden känner jag bara woohoo och all frihet. I nästa stund känner jag att jag har en avgrund framför mig. Dessutom flyttade jag ut från huset där mina barn har vuxit upp. Det har varit ett riktigt bokslut för mig, även livsmässigt. En period som är över.
Åsa Larsson har i andra intervjuer berättat att hon inte har jobbat nio till fem som författare. Hon har skrivit när övriga i familjen har sovit och haft sin egen arbetsrytm.
”Fädernas missgärningar” kom till på ett annat sätt. Hennes son kom hem till Mariefred och tentapluggade under pandemin. Och han styrde upp dygnet.
– Han är en så där jäkla disciplinmänniska. Du vet på söndag, fast han bara ska sitta hemma och plugga, så stryker han hela veckans skjortor för att man ska vara fräsch. Och så har han lite åsikter om hur jag går klädd hemma. Så säger han till mig: ”Mamma, kan vi bestämma att när vi duschar så lägger vi handduken precis utanför duschen så att det inte blir så blöt på golvet”. Och så styr han upp mig lite grann. Det är upp på morgonen, man sätter sig klockan 8 och så sätter han äggklockan på 40 minuter. Jag kunde haka på det. Eftersom han var hemma hade jag en extrem draghjälp, säger hon och fortsätter:
– Hade jag varit en pappa hade jag sagt: ”han är så inte min”. Men jag kan inte svära mig fri. Pandemin var fruktansvärd, men den passade in i min arbetsperiod. Jag skulle ändå ha suttit instängd och skrivit.
Åsa Larsson har sålt sitt hus i Mariefred och känner sig fri. ”Nu har den sista ungen flyttat ut och jag sålde mitt hus för att inte ha ett jäkla hus och trädgård att ta hand om. Jag flyttade in hos min pojkvän och kände ”nu kan jag göra vad jag vill”, säger hon.
Pax-serien är slut och nu går även Rebecka Martinsson i mål. Vad händer nu för Åsa Larsson?
– Ja, det sa en av mina kompisar: ”Vad ska du göra med all din frihet?”. Jag sa: ”Jag ska omfamna tomheten”. Hon sa bara: ”Du är en sån jäkla muntergök, Åsa”, säger hon och skrattar lite.
– Men jag kan känna att för mig själsligen tror jag att det är viktigt att frigöra mig lite från min författaridentitet. Att faktiskt inte veta. Det är klart att jag kommer att skriva. Det är det enda jag kan numera. Vem skulle vilja anställa mig? Jag är 55 bast, jag kan ingenting. Det är mitt drömyrke, men att ändå kunna tillåta mig själv att tänka tanken: ”Jag måste inte skriva böcker. Jag har gjort det i tjugo år”. Det finns inget som säger att man måste fortsätta. Jag tänker läsa och grunna lite. Dra benen efter mig.
Behöver du skriva för att må bra?
– Ja, det tror jag. Jag tror att jag är sån. Det var ett skrivråd jag fick innan jag debuterade när jag gick på en skrivarkurs. Då sa vår lärare Sören Bondesson: ”Ni ska försätta er själva i ett tillstånd där ni mår dåligt om ni inte skriver”. Jag upptäckte flera år senare att jag är ju sån! Jag får ju ångest när jag inte skriver. Jag har gjort det. Det var inte alls lika mysigt som när han pratade om det.
Hon har ju tagit ett break från skrivandet tidigare innan femte delen om Martinsson var klar, men då var det inte frivilligt.
– Det är jättemånga författare som är rädda för perioder av icke-skrivande. Som säger att det är inte så lätt att komma igen sen. Jag blev ju sjuk ett tag. Jag gick aldrig till nån läkare, men jag blev ju utbränd eller deprimerad och kunde faktiskt inte skriva på ett och ett halvt år. Och visste inte om jag skulle kunna det igen. Jag känner att det gick att komma tillbaka från det. Om jag nu ägnar mig åt att läsa och tänka på vad jag vill skriva och inte bara jagar nån historia. Eller rycker nåt som inte ens är färdigväxt. Då får det väl funka och funkar det inte så strunt samma. Det kommer med ålder och erfarenhet. Det är inte så jäkla blodigt längre.
Hon tänker i några sekunder och fortsätter:
– Men försörja sig måste man ju. Så om jag inte fortsätter skriva måste jag hitta på något annat. Och jag kan ju ingenting. Jag är ju helt värdelös. Man har inget värde nånstans. Vad ska man göra?
Kiruna har varit viktigt för Åsa Larssons framgångar. ”Man vill ju gärna tänka att det är min författarskicklighet som har gjort att det har blivit bra. Men nej, det är inte hela sanningen. Det är ju också den här platsen”, säger hon.
Sysselsättning på fritiden har hon i alla fall. Efter att ha flyttat från Mariefred till pojkvännen i Stockholm har Åsa Larsson köpt en strandtomt vid Torneälven i Tornedalen.
Där ska paret sätta upp ett flyttat timmerhus.
– Folk säger: ”När tror ni att ni blir klara? Hur långt har ni kommit?”. Vi har inte kommit nånstans och sågar ner träd med handsåg. Vi tänker: ”Det blir väl klart när vi är plus 90. Det är okej, det gör ingenting.”
Det finns en liten stuga på tomten där man kan bo sommartid.
– Eftersom stugan ska flyttas så saknades det en vägg i somras. Så då häftade vi upp en presenning och tätade med silvertejp mot myggen. Vi hade var sin madrass på golvet och bara ett halv trangiakök att laga mat på. Det går ju, men kanske inte vintertid.
Rebecka Martinsson är i mål. Åsa Larsson är hemma. Och 2022 ska hon njuta av Torneälven.
– Nästa sommar. Jag ska fan vara där från maj till augusti. Men då ska jag ha ett utedass, haha.